Att bli kvitt den långa skuggan

Det är väldigt lätt att dra iväg och tro att allt gått åt helvete. Men varför, och varför har vissa personer betydligt lättare att hamna i den tankefällan än andra? Svaret återfinns ofta inom anknytningsteorin och bland de försvarsmekanismer man bygger upp för att skydda sig från psykisk smärta och att må dåligt. Tyvärr leder det här sättet att “försvara sig” paradoxalt nog till att man mår dåligt, precis det tillstånd de var avsedda att skydda mot.

Anknytningsteori är ett sätt att försöka beskriva hur vi relaterar till och interagerar med andra människor, och hur vi reagerar på olika sociala situationer. Dessa anknytningsmönster formas i barn- och ungdomsåren, och skapar ett slags mentala regler eller styrlagar för hur en person sedan fungerar i sociala sammanhang. Majoriteten har en bra uppväxt och skolgång, och deras regler är därför inte speciellt konstiga. Det kallas trygg anknytning. Grattis, ni vann så att säga. Styrlagarna i er hjärna kan vi kanske kalla normala. Men hur ser det då ut för någon som upplevt olika former av trauman, som exempelvis mobbning?

Otrygg anknytning är ett anknytningsmönster som ofta skapas av att man som barn eller i skolåldern upplever just otrygghet eller drabbas av någon form av trauma. Om ens kamrater inte är att lita på och man blir utfryst, är det lätt att hjärnan skapar en bild av att alla fungerar så, även långt upp i åren. Det märks då genom att man är övertygad om att man inte platsar, att man när som helst kan bli vänd ryggen och avvisad.

En annan sak som kan hända är att man ser sin situation som ett straff. Till exempel: ”Jag var så jobbig mot mina klasskamrater i mellanstadiet att jag straffats med livstids ensamhet. Därför går allt jag gör för att ta mig ur den åt helvete, det vilar en förbannelse över mig som gör att jag alltid klantar till det.” Det blir som en självuppfyllande profetia. Man lever sitt liv i en glasbubbla omgiven av en brandvägg. Utanför händer världen, inifrån kan man bara titta ut på alla andra medan man gör allt för att undvika det som orsakar smärta.

För att skydda mot det man är övertygad om ska hända när som helst, och psykisk smärta, så får man helt andra styrlagar installerade:

• Man kan dra sig undan och varken skriva eller säga något, och tar få eller inga initiativ till att bjuda in till sociala aktiviteter.

• Man kanske går in och kollar antalet vänner och följare på sociala medier stup i kvarten för att man är övertygad om att man “sagt eller gjort något dumt” och folk tröttnat på en, och ju mer man tycker om någon, desto mer rädd kan man bli för att den man tycker om när som helst ska bryta kontakten med en.

• Inte helt sällan blir det problem om stora mängder alkohol kommer in i bilden. Bakisångesten blir monumental eftersom det triggar allt ovan.

Egentligen finns det flera olika typer av otrygg anknytning, så det här är en förenkling. Som tur är kan man med hjälp av terapi komma till ett läge där man har normala styrlagar igen och kan vara trygg i sina sociala relationer. Om man känner till lite om det så kan vi även förstå varandra bättre i sociala situationer. Och förstår vi varandra bättre är det bara bra.

Att läka från komplext trauma

För några år sedan skrev jag om mina erfarenheter av mobbning under mellan- och högstadiet. Vad jag fortfarande inte lyckats med då var att få rätt hjälp, trots att jag under flera år sprungit hos alla möjliga psykologer och terapeuter. Jag hann även med en runda med SSRI under ett par år, men det hjälpte föga. Att det inte hjälpte är inte så konstigt eftersom SSRI har dålig effekt på just PTSD. Först hösten 2021 lyckades jag hitta en terapeut som slutligen satte fingret på mina problem. Komplext PTSD, eller C-PTSD.

Vad är då komplext PTSD, förutom “komplext posttraumatiskt stressyndrom”? Vi kanske ska börja med PTSD-biten. Det är sedan 1970-talet välkänt att traumatiska upplevelser kan leda till stress och så kallade “flashbacks” där man åter i sitt sinne hamnar i den traumatiska situationen när man utsätts för situationer som liknar den. Ett klassiskt exempel är krigsupplevelser, där framför allt Vietnamveteraner (som flögs hem från kriget och inte fick chansen att bearbeta sina upplevelser med sina kamrater) i många fall mådde mycket dåligt och ofta självmedicinerade med alkohol eller droger. Före Vietnam erkändes inte PTSD utan kallades ofta “granatchock” eller rakt av “feghet”. Komplext PTSD innehåller element av “vanlig” PTSD. Således kunde jag i stressade situationer där jag upplevde mig inte ha presterat rent fysiskt känna idrottslärarens grepp i nacken trettio år senare. En typisk flashback där den som lider av PTSD återupplever situationen som skapade traumat.

För att orsaka komplext trauma så krävs det att man långvarigt och upprepat utsätts för en traumatisk situation som man inte kan fly från. Exempel på sådana är sexuella övergrepp, krigsfångenskap, eller som i mitt fall, mobbning och utfrysning under flera år. Det orsakar element av osäker anknytning, problem med självbilden, skamkänslor och svårigheter att lita på andra inklusive sina vänner. Inte helt sällan lever man bitvis kvar i samma mentala modell som när man utsattes för det som skapade problemen och är konstant rädd för att bli avvisad och utfryst. Att ha en sådan mental modell leder till ett överdrivet försiktigt agerande i många sociala situationer och till att man begränsar sig i onödan, eller känner ångest och stress.

Hur läker man då? Rent konkret så måste man komma till insikt om de olika saker man fått installerade i hjärnan, vad de än må vara, och avinstallera dem och ersätta med nya sätt att tänka. Exempelvis är det vanligt att man går runt med falska sanningar som begränsar en i vardagen. En typisk falsk sanning (just den här lider jag själv inte av) är att det orsakar skamkänslor att tala inför publik och att många därför har problem med det. Sådan rädsla kan bero på att man blivit hånad och utskrattad när man talade inför klassen i skolan, och sedan lever sanningen att “jag känner skam när jag talar inför publik” kvar i huvudet. Just skam är en väldigt vanligt förekommande känsla i komplext PTSD och det tillsammans med falska sanningar som orsakar känslor av smärta gör att man hellre flyr undan situationer där man tvingas utmana sin “sanning”. Ofta kan man även ha fastnat i ett läge där man lever kvar med barnets skyddsmekanismer långt senare i livet. Man behöver då tala om för sitt barnjag att det tjänat en väl, men att det gjort sitt jobb för länge sedan och inte behövs nu när man är en vuxen person.

De mer klassiska PTSD-elementen kan behandlas precis som “vanlig” PTSD, med exempelvis KBT. Den komplexa varianten kräver dock en kombination av psykoterapeutiska metoder som kan variera från individ till individ. Eftersom det här är ett så komplicerat tillstånd är det viktigt att man får rätt hjälp, för det är nästan ett krav att få professionell hjälp för att komma till rätta med något sådant här. Men när man väl börjar komma till rätta med det så är det som om de grå dimmorna man levt så länge med lättar. Hur landskapet ser ut när solen bryter igenom kan bara en själv se, men det är naturligtvis ett ovant landskap att helt plötsligt hitta nya vägar i när man gått runt och famlat i dimman i åratal.

Varför skrev jag det här? Kanske hjälper det någon. Kanske dröjer det inte tre decennier för den personen att hitta rätt hjälp. Om jag kan hjälpa en enda person som lever med något sådant här att söka rätt hjälp så är det en vinst.

Trainer Woes

So I bought a new trainer just before Christmas. Found a good deal on a Tacx Flux, and figured the quality problems people have been having with it would be sorted by now as it was a late production unit. And or a few weeks, all was good. It was nice and quiet and worked really well in Zwift and TR alike. Well, turns out I was wrong, because on stage 2 of Tour de Zwift it started sounding kind of like a car with a loose belt, which turned out to be exactly what had happened. On a trainer not even a month old.

I took a short video, and sent it to the Tacx helpdesk, which were very fast in replying that they needed me to return the trainer to the dealer for repair. Shit. I can’t be without trainer potentially for weeks on end, and didn’t exactly have high hopes considering where I’d bought it (Decathlon). My aim was for a full refund so I could go get something else, as it does seem like people have had their Fluxes replaced two or even three times.

After having reserved what might have been Stockholm’s last Elite Direto at one of Cykloteket’s stores, I called Decathlon and spoke to a really nice and helpful guy in their bike department. After having forwarded the video and email conversation I had had with Tacx, he said that getting a full refund would be absolutely no problem if I wanted it. Woot! I took a couple of hours off that afternoon and raced to Decathlon to return the Flux before they changed their mind.

I’m really impressed with the way they treated me and that they offered a refund without any kind of commitment. I was, after all, open with the fact that I would buy a different trainer somewhere else and that my confidence in Tacx to produce a trainer that would actually work was used up. “No problem”, he said, and “we’d lose more if you’d left unhappy”. Now that is of course true. This would have been an entirely different post had I been unhappy. Instead, I’ll summarize it by:

• A big 👍 to Decathlon! I was surprised by their service as I’d viewed them as kind of a budget chain. If they have something I need in the future I know where I’ll go.

• I’ll have to commend Tacx for replying almost instantaneously, but still can’t recommend them. The woman at Cykloteket actually told me a horror story of her own about Tacx’s most expensive trainer, the Neo, having quality problems as well. So no, Tacx is not a brand I can recommend and the bad rep they’ve been getting turned out to be true.

Ironman 70.3 Jönköping 2018

Det var med blandade känslor jag åkte för att köra Jönköpings halvironman för första gången. Det är å ena sidan kul att tävla och träffa allt folk man lärt känna, å andra sidan hade motivationen inte varit speciellt hög senaste tiden. Ner åkte jag åtminstone i ösregnet (tur att cykeln gick in i bilen och tack Volvo för radarfarthållaren som ser genom regn). Registrera och checka in utrustningen, sedan mingla runt med diverse folk och åka och checka in på finlandsfärjan på land aka Good Morning Hotel som jag panikbokat alldeles för sent till alldeles för hög kostnad. Sedan tillbaka till stan för att se Sverige förlora kvartsfinalen mot England och därefter ta gruppfoto och inta middag. Tillbaka till hotellet och se den sena kvartsfinalen på sunkig hotell-TV. Därefter sov jag som en stock, ovanligt nog natten före tävling.

En fördel med hotellet var att de hade tidig frukost, redan 0600, och att det inte var något större fel på den trots den ganska trista standarden på hotellet i övrigt. I med frukost, checka ut från hotellet och åka och parkera i garage (gratis under tävlingsdagen). Fick inte ut något under morgonens toalettbesök vilket så klart skulle straffa sig senare…men inte mycket att göra åt.

In till växlingsområdet, på med flaskor och liknande på cykeln och därefter in för lite mingel innan det blev våtdräkt på och gå och ställa sig i startledet. Jag valde 38-minutersgruppen i hopp om att simma på ungefär den tiden. Efter tredje startskottet med Smålands Regementes för uppgiften ganska stora kanon började ledet röra på sig och jag var nere i vattnet snabbare än jag räknat med. Bara att börja simma och det kändes trots allt rätt ok, navigerade ungefär lika dåligt som jag brukar. Uppe vid vändningen hamnade nästa vändboj mitt i solglittret så jag tappade bort den helt, vågade inte heller lita på alla andra då jag vet att folk simmat helt fel i Kalmar förut så jag ville helst ha egen koll på vart jag skulle. Helt plötsligt såg jag bojen helt nära och kunde vända ner åt rätt håll. Sedan var det bara att nöta på och försöka hålla fötter till målportalen. Väl uppe ur vattnet upptäckte jag att jag simmat på nästan 43 minuter, attans, alldeles för långsamt med andra ord. Nåväl, bara att springa de 600 metrarna till växlingsområdet och dra på cykelprylarna. Vi hade förmånen att vara tredje största klubb så vi hade vårt cykelställ nära utfarten så man behövde inte springa så långt med cykeln.

Upp på cykeln och trampa iväg, kändes någorlunda OK i början och även den långa backen upp mot Hakarp kändes hyfsat (inte för att det egentligen gick fort i absoluta termer) - jag har väl viss vana av klättringar till skillnad från en del som kör i Sverige. Dock började det kännas som jag inte hade något vidare tryck i benen, och det stod klart att det helt enkelt inte gick att köra så fort jag ville. I en vätskestation missade jag en banan och tappade en flaska vatten vilket inte direkt hjälpte, mentalt blev det bara värre och värre och jag började hamna i en negativ tankespiral. Bara att försöka köra så gott det gick, med tre mil kvar började något skramla under sadeln (visade sig vara skruvarna till flaskstället men det satt åtminstone kvar) och jag började få ont i ryggen. Höll ihop det hela någorlunda sista kilometrarna och körde in på ganska exakt tre timmar.

Ut på löpbanan och kände mig hyfsat lätt i benen åtminstone. Sprang nästan direkt på Tony från klubben och vi hade sedan följe ungefär 1,5 varv, tack för sällskapet! Kändes avsevärt lättare när man hade någon att springa med. Dock började magen göra sig påmind, att det som inte gått att få ut tidigare nu började knacka på…och jag vägde mellan att å ena sidan gå på “blå huset” och å andra sidan köra på. Valde det senare och magen kändes faktiskt bättre ett par omgångar, men gjorde att jag inte riktigt kunde springa så fort jag ville och att jag inte vågade äta som jag borde vilket höll nere energinivåerna. Höll mig trots det på rätt sida om 6:00-strecket hela löpningen igenom och sprang in på 1:59. Detta trots värme, magbekymmer och energibrist. Tittade bakåt mot resultattavlan när jag sprang i mål och där stod 5:53, hela 7 minuter snabbare än mitt mål på 6 timmar!

Min tävling kan summeras som medioker simning (men jag är ju ingen god simmare så man får vad man förtjänar), en rent dålig prestation på cykeln och en löpning som räddade resultatet. Det kändes dock som en fantastisk tävling i övrigt, vad gäller organisation, publikstöd, banor, och allt annat runt omkring så jag kommer definitivt köra den igen nästa år!

Ironman Kalmar 2017

"Det är Ironman, allt kan hända". En sanning som gång efter annan bekräftats i diverse tävlingar. Så även denna gång. Min säsong har varit lite upp och ner med mentala svackor, PB på Stockholm Marathon och nytt jobb med allt som hör därtill. Jag tyckte dock att jag fått till en bra cykelform och senaste tiden har det formligen regnat PR på Strava. Det var ändå med blandade känslor jag startade i årets upplaga av Ironman Kalmar. Motivationen att tävla på den distansen har liksom inte infunnit sig. 

Likväl lastade jag in cykeln i hyrbilen, åkte och plockade upp Jonas för att sedan styra mot Kalmar och torsdagens registrering. Vi "checkade in" på vårt vanliga boende ute i Lindsdal och tog hand om registreringsbestyr, expobesök, pre-racemöte och allt annat som hör Ironman till. 

Fredagen ägnades som vanligt åt test av cykeln, incheckning och gå runt på stan i spänd förväntan tillsammans med de nästan 2200 andra startande. Körde ca 1,5 mil ute på den fina vägen i Lindsdal och det kändes hur bra som helst, tänkte att det kommer att gå fort på tävlingen! Kan jag inte prestera en bra löptid kan jag väl åtminstone cykla fort.

Lördagen kom och klockan ringde i vanlig ordning 0400. Upp, besöka toaletten och....var är vattnet? Det fanns inget vatten i huset, helt plötsligt. Noll i tryck på vattenmätaren. Hade som väl var ett litet glas vatten jag hällt upp kvällen innan att dricka till frukosten, men hur skulle jag nu få den där livsviktiga koppen kaffe på morgonen, och blanda elektrolytdryck? 
Lyckligtvis återkom vattnet precis innan vi skulle åka in till växlingsområdet så farhågorna om en tävling utan morgonkaffe besannades inte. Vi åkte in och gjorde de sista förberedelserna för att sedan gå till starten och ställa upp sig enligt förväntad simtid. Jonas försvann in bland de toksnabba simmarna och jag ställde mig rätt långt bak i ledet som tänkt simma på 1:20. Dumt, skulle det visa sig.

Starten gick och "ormen" av deltagare tågade mot vattnet. Kom i relativt snabbt och började simma, kändes rätt bra. För bra. Jag simmade fortare än omgivande simmare! Lyckades faktiskt hålla fötter stora delar av simningen, men fick nästan hålla igen för att omgivnignen simmade långsammare och det var bitvis trångt. Precis när jag kommit in vid kajen fick jag en smäll på handleden och klockan vibrerade till, hade glömt låsa knapparna på den så den slog över i växlingsläge. Skit också, där var den datan borta tänkte jag under det att jag fortsatte simma mot Kattrumpan och den äckliga lerbottnen där all upprörd skit gjorde att det var helt svart i vattnet. Till sist var simningen till ända, och jag hade känt att det faktiskt var kul och gått bra! Simning! Tänka sig.

In i tältet och dra på cykeltröjan och hjälm, ut på cykeln. Kände direkt att något var fel, hade fått en sten i ena skon. Försökte fippla den åt sidan men den helt enkelt vägrade hamna på något sätt där den inte störde. Upp över bron och kände att det blåser rätt friskt...och att jag lyckats montera hållaren för flaska och dator för långt fram så det inte gick att gå ett bra grepp om tempopinnarna. Hade loss hållaren när jag tejpade fast reservtubdäcket under pinnarna, och det så klart efter fredagens testrunda. Stenen i skon gjorde sig ständigt påmind och jag fick bilder i huvudet om blodbad inför löpningen efter att ha haft den där i 18 mil. Bara att stanna i första depån och åtgärda problemen, vilket kostade åtminstone 3 minuter. 
Ut i lite halvmotvind, benen kändes dessutom inte helt hundraprocentiga. Hade inte det där lilla extra trycket som jag känt tidigare så det gick inte så fort som jag hoppats på. Åt av Vitargobarsen som jag hackat upp och stoppat i ramväskan, det fungerade bra! 
Efter Degerhamn blev det medvind och gick att hålla hyfsad fart...till vänstersvängen ut på Alvaret och en mötande vägg av vind. Farten gick ner, 28, 26, 24, 22...i det svaga motlutet och benen kändes allt annat än pigga. Skit också. Till slut var det så dags att svänga upp i medvind igen och ta igen lite förlorad fart, men även Ölandsbron var en blandning av vind snett framifrån med hårda byar som kändes som att de skulle blåsa omkull mig, och då kör jag bara med 60 mm kolfiberhjul och inte disc. 
Vände inne vid rondellen och körde ut på fastlandsvarvet med fortfarande soppiga ben. Möjligtvis hade jag med mig för lite. Det gick lite långsammare här och jag försökte hålla uppe kadensen, speciellt på slutet för att spinna ur lite skit ur benen inför löpningen. Rullade så äntligen in i växlingsområdet på lite drygt 6 timmar, inte alls vad jag hoppats på.

Nåväl, ut och springa, kroppen kändes rätt hyfsad ändå och jag höll 5:30-fart. Godkänt med andra ord. Började inta gel och vatten, vilket blev min död. Efter nästan ett varv började magen haverera och farten gå ner. Även benen började protestera, så jag fick tänka att "allt över gångfart är ok". När varv två nästan var avklarat gick det inte att hålla sig längre, jag bara måste få ut vad som nu är problemet. In på bajamajan och förlora dyrbara minuter, efter det gick det möjligen lite bättre att springa. Tyvärr blev det ett besök till en bit in på varv tre. Här slutade jag även med gel och åt lite banan i stället, det kändes bättre. Äntligen tre band på armen och upp för den röda mattan och in i mål med "You are an Ironman! (jag undrar hur många gånger Paul Kaye säger det på en tävling...)". Medalj, T-shirt och dusch. Athlete's Garden med hamburgare, (alkoholfri) öl och godis samt lite snack med klubbkompisar och andra. Just det där är kul, i duschkön snackar man med alla om vad man just upplevt och jämför sina våndor, trots att man aldrig träffats tidigare och sannolikt inte kommer ses igen.

Sedan var det bara att checka ut och köra ut till Lindsdal och sova. Hem till Stockholm dagen efter och (stel) matpaus i Stavsjö. Stelare än busslasten pensionärer som ockuperat stället. 

Av de fyra Ironman jag genomfört känns den här mest som en underprestation. Måste ha missat formtoppen med ungefär två veckor. Jag borde vara mycket bättre, och särskilt cyklingen blev en besvikelse. Min förhoppning var att cykla på 5:30-5:45 och inte 6:11. Hade också förväntat mig att springa på neråt 4 timmar och inte 4:33. Behållnignen är trots allt känslan i simningen samt att jag satte PB i det momentet med 17 sekunder.  Det är Ironman, allt kan hända, och det gjorde det.
Ska hålla mig borta från gelen som serveras utmed löpbanan i fortsättningen. Får väl leva på bananer eller något i stället. Jag tror det är orsaken till problemen med magen som jag även fått tidigare under just löpningen.

Nu återstår Velothon Stockholm, Lidingöloppet samt ett 30 km tempolopp med jobbet av årets tävlingssäsong. Samt KM i Open Water-simning. Får väl se om jag fortsätter tycka det är kul att simma!

Nästa år blir det ingen fulldistansare, bara halvor, och kanske någon sprint eller olympisk. Det hade jag bestämt mig för redan innan Kalmar, för att få lite omväxling. Just nu ser tävlingsschemat för 2018 ut så här:

Maj: Ironman 70.3 Mallorca (Anmäld)
Juli: Ironman 70.3 Jönköping (Årets A-race)
Augusti: Sala Silverman (eller åka ner till Kalmar som åskådare)
September: Ironman 70.3 Rügen

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

Vätternrundan 2017

Så var det dags att ställa sig på en startlinje igen - den här gången ytterligare en Vätternrunda. Jag var anmäld med en starttid tidigare än någonsin, 20:16, vilket innebar att jag för första gången skulle köra i stort sett hela rundan nattetid. Lysen, reflexer och annat jox påmonterat och fram till starten på de fortfarande ganska blöta vägarna. Men regnet hade åtminstone upphört och prognosen antydde uppehåll, svag vind och på lördagen sol och varmt!

Efter några kilometer uppvärmning hakade jag på en grupp i lagom fart (30-35) och rullade på, för att sedan haka på en ännu något snabbare formation. Det gick nu i en fart som skulle innebära en sluttid på en bra bit under tio timmar. Höll ihop det hela fram till backarna efter Gränna, där jag inte klarade att hänga på uppför längre och fick släppa på precis samma ställe där jag fick släppa förra året. Rullade något stukad in i depån i Ölmstad för en kopp kaffe. 
Därefter fortsatte färden i varierande konstellationer men med den gemensamma nämnaren att varken tempo och beteende kändes speciellt bra. Släppte och körde därför själv efter Jönköping och hakade på lite grupper här och där, kaffestopp i Fagerhult, och solokörning igen efter det till Hjo.

Hjo. Innan dimman tog bort all utsikt till fin utsikt.

Slängde i mig en snabb lasagnebit och körde ut ut staden, men upptäckte att cykeldatorn tappat kontakten med både wattmätare och pulsband och enbart visade GPS-fart. Stannade och startade om den, men den fick fortfarande inte kontakt med sensorerna. Fortsatte utan och fick till slut igång prylarna igen så jag slapp köra 13 mil utan att ens se min puls.
Vid det här laget hade jag fått cyklister bakom mig som jag nu drog runt på. I korsningen där väg 195 övergår i riksväg 49 mot Karlsborg körde det gänget om mig, tackade för hjälpen och erbjöd mig att hänga på vilket jag gjorde. De skulle dock inte stanna i Karlsborg men det valde jag att göra eftersom jag behövde mer kaffe. Här bestämde jag mig för att hänga på ett annat gäng ut och de hade inget mot att jag var med i deras grupp - bara att komma in i turordningen och hjälpa till att dra!
Det gick bra och vi körde fint fram till Hammarsundet, jag började visserligen känna mig trött (inte minst pga ett litet missöde i Boviken där jag höll på att missa gruppen pga pedalproblem - fick bränna mycket krut på att komma ikapp) men det fungerade hyfsat. Synd bara att det var dimma och dålig sikt. Jag lyckades även få några tunga dragningar uppför vilket gjorde att jag fick gräva djupt i reserverna.

På sedvanligt manér skippade vi Medevi. Näst sista milen är alltid sjukt lång. Jag tror arrangörerna mätt fel. Men sedan kom skylten som visar "10 km kvar" och då var det bara att köra...men bensinlampan visade ilsket rött. Hade slut på energi att få fram ur ramväskan, och inget i ryggfickorna. Sista kilometern trodde jag att jag skulle svimma, frös och tappade kraften mer och mer. Men i mål kom vi, och min tid slutade på godkända 11:32. 

Så här glad kan man vara när man gått i mål med en trevlig grupp!

Gruppfoto, och lite eftersnack och mat innan jag fick vänta på transport och därtill hörande väska med rena kläder att byta till efter en skön dusch. Frös ordentligt, och försökte få upp lite värme genom att dricka kaffe och få i mig energi.

Den här rundans lärdom blir naturligtvis att stoppa ner en gel eller motsvarande att ha i situationer liknande den ovan. Hade jag tryckt en sådan fem kilometer från mål hade jag sluppit gå i mål likblek och svimfärdig, och kanske sluppit frysa som en hund. Begreppet "köra ner sig i källaren" stämde rätt bra på mig där och då!

Nu i skrivande stund efter en natts sömn och ordentligt med mat känns kroppen nästan oförskämt bra!

Ironman Kalmar 2016

Med spänstiga löpsteg och minuter kvar till jämn heltimme på tävlingsklockan springer jag utmed det smala upploppet mot målportalen. En snabb high-five till speakern och över mållinjen, vänder mig bakåt och tittar på mitt namn på skylten: 11.58.13 står det och jag utbrister i ett glädjetjut!

View fullsize

Den här historien tar sin början betydligt tidigare. Jag visste redan i upptakten till tävlingen att jag högst sannolikt skulle simma bättre, att jag var starkare på cykeln och att jag inte löptränat så mycket som jag borde, vilket är snällt sagt, eftersom jag i stort sett inte löptränat alls. Gjorde upp en raceplan med simning på 1:20, cykel på 6:00 och löpning på strax över 4 timmar för en sluttid på runt 12 timmar.

Väl nere i Kalmar på torsdagen blev det idel kära återseenden med klubbkamrater och andra och pre-racemöte i vanlig ordning. Fredagen ägnades åt pill med cykeln, lite lätt rull på förmiddagen där jag hela tiden fick övertala mig själv att hålla igen eftersom jag verkligen ville stå på. Sedan blev det sedvanlig incheckning av cykel och häng på stan med lunch och glass innan det var dags att ta en tidig kväll inför tävlingen. Under hela dagen kände jag ett slags lugn som jag inte känt inför någon annan tävling, allt kändes helt enkelt bara bra. Om något var jag revanschsugen efter förra årets katastrofala insats där jag bland annat simmade vilse, cyklade katastrofalt dåligt och avslutade med att få saltbrist på löpningen.

Så kom lördagen. Race day. Min enda triathlontävling för året eftersom jag inte kom till start på Mallorca. Jag hade trots allt känt mig lite orolig för simningen, men lite nervös ska man nog ändå vara inför årets A-tävling. Hittade två klubbkamrater att fördriva tiden med när vi stod där i ledet för personer som tänkt simma på 1:20. Så blev det nationalsång, sedan "just idag är jag stark" och startsignal och hela ormen av våtdräktklädda triathleter började röra sig mot starten. 

Ner i det blott 16-gradiga vattnet och i början kändes det lite kallt i ansiktet, men man vande sig snabbt. Hittade otroligt nog snabbt fötter och såg till att hålla mig i flödet av simmare. Det var i stort sett kav lugnt och perfekta förhållanden för simning frånsett en dimma som lagt sig över hamnen och som gjorde det svårt att se bojarna, det blev bara att följa alla andra och hoppas att föramförvarande simmare simmade rätt. Simbanan i Kalmar är dragen så att man simmar ut en bit, svänger vänster och simmar tvärs över hamnen för att vända och simma tillbaka nästan till starten innan man simmar höger in innanför vågbrytaren och sedan följer kajen. Ett tips är att sikta på cisternerna i hamnområdet efter att man har vänt. Det hade säkert gått bra en klar morgon med god sikt, men här fanns bara dimma och man såg knappt nästa boj. Bara att fortsätta följa med vilket höll i stort sett hela vägen runt frånsett en liten felvända ut på egen hand som ledde till att jag hamnade bland lite långsammare simmare än jag velat ha. Men runt kom jag och när jag klev ur vattnet såg jag att jag hade simmat på 1.25! Blev sjukt taggad och gasade på i växlingen för att komma ut och cykla.

På med den med nutrition och annat fullastade cykeltröjan och ut mot Ölandsbron, försökte hålla igen lite i början medan kroppen blev varm. Sa hela tiden åt mig själv att jag har en raceplan och att hålla mig till den. En cykeltid på 6 timmar innebär ett snitt på 30 km/h, och jag såg till att ligga strax över men inte låta det hela dra iväg eftersom jag visste hur dålig löpform jag var i och att det alltså gällde att tänka först och köra sedan.
Samma sak gällde i uppförsbackarna - ta det lugnt, inte bomba, spara benen, ta det lugnt och så vidare. Efter tolv härliga mil i det natursköna öländska lanskapet var jag tillbaka i rondellen vid växlingsområdet och körde ut mot den mer tekniska delen av banan som går på fastlandet. Mitt snitt låg på 30.7 km/h vilket jag tyckte var bra eftersom jag visste att det skulle vara svårt att hålla uppe farten lika mycket i de knixiga kurvorna och många små knäpparna. Det hindrade mig naturlgitvis inte från att bomba lite på de fina vägarna ut förbi Lindsdal för att höja snittfarten.
Milen avverkades snabbt och kändes lätta, så jag tryckte även på vägen tillbaka på när jag kommit ut på den breda vägen mot Kalmar allt medan klockan tickade närmare 6 timmar blankt, men klarade till slut att köra in i växlingen med några minuter tillgodo.

Ut på löpningen på någorlunda fräscha ben. Jag skulle enligt plan hålla 6:00-fart med tanke på min obefintliga löpform. Lyckades hålla 5:30 första kilometrarna, men sedan började låren värka och magen tycka att ett besök på bajamajan vore bra. Det tyckte inte hjärnan så jag köttade på trots återkommande försök från tarmsystemet att ta kontrollen. Den här gången var jag fast bestämd att inte få saltbrist så jag såg till att få i mig saltgurka och gel med natrium med jämna mellanrum men höll mig utöver det till vatten för att inte magen skulle protestera mer än den ändå gjorde. Farten sjönk ändå något i takt med att benen kändes allt stummare.
Efter första varvet sprang jag i stan på väg att ge mig ut på varv två när jag plötsligt hörde dånet av två RM12 när en rote Gripen passerade över Kalmar. "Ljudet av frihet" sägs det, och jag skänkte en tanke åt alla de som lägger många timmar med dålig lön och obekväma arbetstider för att vi ska kunna tycka, tänka och skriva vad vi vill. Gripenroten återkom en gång till efter ett par minuter, och jag gav mig ut genom stadsmuren och norrut mot villaområdena i norra delen av stan. Den här gången såg jag till och med till att hälsa på de vänner som jag missade första varvet där jag sprang omkring i min egen lilla värld. Hjärnan jobbar inte så snabbt när man kommit till löpmomentet av en Ironman... "Vilka var det där, och varför försöker de high-fivea mig och skriker mitt namn, det står ju på nummerlappen men jaha just det det var ju de där personerna och där hade jag sprungit förbi dem redan!" Rätt var det var hade man klarat av halvmaran.

Ett varv kvar och fortfarande god support av diverse kända ansikten runt banan (och alla andra förstås). Helt plötsligt var det bara ensiffrigt kvar! Magen sa "Bajamaja!!" men jag tittade på klockan och sa åt den att det kommer inte på fråga, jag har fortfarande chans på att gå in under 12 timmar om jag ökar så det gjorde jag. I med en sista gel och vatten och upp med farten sista fyra kilometrarna. In på stadion, sista bandet runt handleden, två kilometer kvar, upp med farten, kom igen nu benen, smärta är bara en högre form av njutning! In i stan och springa runt gatorna, ut igen, får höra "snyggt löpsteg!" tack för det, igenom muren, sekunderna tickar mot 12:00, två svängar kvar, upp med farten och ta längre steg oftare, in på det smala upploppet där man har publiken så nära att de till och med känner hur man luktar efter en Ironman, och mot mål!

Efter målgång var det så klart sådär skön stämning det bara kan vara efter en Ironman. Med dusch avklarad satt vi ett gäng ur klubben och pratade om våra insatser och allt möjligt annat medan vi åt av vad som bjöds, för att sedan så småningom checka ut cykeln och växlingspåsarna och bege sig mot Lindsdal och sängen.

Min raceplan höll i stort sett perfekt. Gick några minuter över på simningen men höll ihop cyklingen bra utan att låta det dra iväg, och genomförde en förvånansvärt bra löpning efter förutsättningarna. Nutritionen fungerade relativt bra, men jag kommer nog att gå mer och mer mot gel och "chomps" för att inte fylla magen så mycket och minska eventuellt behov av toabesök under löpningen.

Anmälde mig till nästa års tävling så snart den öppnade under måndagen. Målsättningen är 11 timmar. Det ska gå!

Nästa års plan är att simma på 1:10, cykla på så nära 5 timmar som möjligt och springa på under 4 timmar samt skala av lite tid från växlingarna. Genom att ta tag i simningen teknikmässigt, få upp styrkan på cykeln även i motlut och framför allt inte försumma löpningen tror jag att det är fullt genomförbart att återigen skala av en timme från mitt personbästa. Jag har kört ett strukturerat upplägg på cyklingen med mycket trainerintervaller under vinterhalvåret och mestadels långpass under utesäsongen vilket gett goda resultat så genom att tvinga mig själv att köra resten av träningen mer strukturerat hoppas jag på detsamma även i simning och löpning.

Men först väntar lite vila, tänkte plocka fram golfklubborna för första gången på säkert tio år innan det är dags att börja ladda för september månads tävlingar i form av Velothon och Lidingöloppet.

Klicka på bilderna ovan för större version

Racerapport Vätternrundan 2016

Vätternrundan 2016 blev den tredje i ordningen och här följer en liten rapport från den...

Jag anmälde mig till klubbens Sub 9-grupp i ett svagt ögonblick. Ju mer tiden gick insåg jag att jag inte fixar det i år, och skruvade ner målet till sub 12 med förhoppning om sub 11. Gruppen omorienterade sig efter diverse bortfall till sub 10. Bestämde mig för att åtminstone starta med dem och se hur länge jag kunde hänga på.

Väderprognosen talade först om att ett lågtryck skulle komma in från syd och göra rundan till en riktigt blöt tillställning. Sedan ändrade sig metereologerna och de sista rapporterna var att lågtrycket skulle passera längre österut och att det skulle bli mulet med risk för regn men temperaturer över tiogradersstrecket.

Anlände till Motala ett par timmar före start och förberedde det som ska förberedas. Naturligtvis bestämde sig min wattmeter för att klaga på lågt batteri och ingen butik hade rätt sorts batterier. Personalen på Sportson tipsade mig då om att köpa ett framljus av enklare slag som innehöll två stycken av rätt sorts batterier för en femtiolapp. De hade även den PowerBar-dricka jag fastnat för (ren elektrolydricka utan energi i brustablettform).

Klädde mig i korta cykeltights, kortärmad tröja med linne under och en lätt överdragsjacka. Det skulle trots allt inte bli superkallt.

Mötte upp med klubbkamraterna som införstådde mig med att de inte tänkte vänta på mig, något som jag klargjort hela tiden att jag var OK med. Exakt vid midnatt rullade vi iväg på de östergötländska vägarna ner mot Jönköping, via Vadstena, Ödeshög, Gränna och Ölmstad. Jag hade redan bestämt mig för att hoppa över första depån i Ödeshög, och ta mitt första stopp i Ölmstad. Planen efter det var att stanna i Fagerhult, Karlsborg och Hammarsundet (och alltså hoppa över både Jönköping och Hjo).

Farten var stabil och bra och vi rullade om många cyklister på den nattliga delen av rundan. Snabbt anslöt fler till vår lilla grupp och jag hamnade bakom en sjukt lång tysk, han måste varit nästan 2.10...vilket höll extra mycket vind borta.
Efter Gränna kommer en uppförsbacke innan Gyllene Uttern, och där klarade jag itne att hänga med längre. Visste att jag har problem att hålla farten uppe i uppförsbackar och här blev det det som gjorde att jag fick köra själv. Gjorde så och rullade in i Ölmstad efter att ha dragit runt på lite löst folk som tydligen uppskattade min fart på platten. Tio minuter räckte till pisspaus, vätskepåfyllning och en Snickers innan jag rullade vidare mot Jönköping.

Min färd hade gått i ensamhet hela vägen runt backarna som börjar precis efter banans sydligaste punkt. Här kom dock några smålänningar i en grupp om ca 8 personer, och jag hängde på dem. De frågade om jag ville vara med och dra och det hade jag inga problem med förstås. Vi körde så i någon mil innan vi blev upphunna av en grupp från en norsk cykelklubb som höll precis rätt fart. Naturligtvis tog vi rygg på dem och körde så på vår färd norrut.

Strax söder om Fagerhult öppnade sig himlen och regnet vräkte ner. Jag hade sagt till smålänningarna att jag tänkte lämna dem i Fagerhult, men eftersom våra norrmän fortsatte bestämde jag mig för att köra vidare. Vi fortsatte där i regnet som inte tog slut förrän strax innan vi körde in i Hjo. Här fick jag ytterligare påfyllning av vatten och energi innan jag bestämde mig för att lämna depån på egen hand eftersom jag började bli kall.

Körde själv någon mil innan jag blev upphunnen av mina nyvunna norska och småländska vänner, och självklart hakade jag på dem igen. Här någonstans fick vi med oss en tjej också som inte heller hade så stor lust att köra själv. Nu bestämde jag mig för att enbart stanna där gruppen stannade, vilket betydde att vi endast gjorde en snabb pisspaus någonstans norr om Karlsborg. Fick åtminstone tillfälle att flytta energi från min lilla ryggsäck till ramväskan men blev lite orolig att vätskan inte skulle räcka.

Vi cyklade på i mil efter mil och snart hade vi vänt även i nordänden. Här körde vi in för ytterligare ett depåstopp i Hammarsundet och en välkommen vätskepåfyllning för mig. Jag och gruppens tjej bestämde oss för att rulla ut i förväg och jag fick öva lite på att dra i lämplig fart. Sedan kom klungan ikapp och vi gav oss iväg på de sista milen.

Plötsligt fick en av norrmännen punka och körde åt sidan för att fixa. Resten av den norska gruppen körde in och väntade på en busshållplats någon km senare, för att sedan komma ikapp efter att vi kört vår lilla grupp själva ett tag. Nu körde norrmännen lite fortare och man fick verkligen ta i i uppförsbacken.. Precis före infarten mot Medevi tappade jag och tjejen, som låg sist i klungan, kontakten framåt. Jag lyckades återta den men det gjorde inte hon och hon blev avhängd. Så är det att köra bakom en grupp man inte kan begära ska stanna, antar jag.

Nu stod det 20 km kvar på en skylt, och de där två milen är de längsta på hela rundan. Vi körde och körde och till slut kom vi ut på stora vägen igen och körde in i Motala och in i mål. Min tid blev 10:30:46 så jag missade sub 10:30 med en knapp minut. Nåja. Tackade för sällskapet och gav mig av för lite mat, sötsaker och KAFFE innan en välbehövlig dusch och rena kläder innan hemfärden.

På tal om kläder, jag frös inte speciellt mycket annat än under de två första depåstoppen. Så fort jag kom ut och cyklade var det inga problem att hålla sig varm, trots den relativt lätta klädseln och det faktum att jag var genomblöt efter regnet.

Såg sedan tjejen från vår lilla "pickupgrupp" så hon måste ha rullat in kanske 20 minuter efter oss. Vet fortfarande inte vad hon hette, eller vad någon annan i sällskapet hette heller för den delen. Antar att det är så det är, man hjälper, får hjälp av och pratar med anonyma människor som befinner sig i samma situation..

Trots att jag tvekade en hel del i år tänkte jag köra nåsta år igen. Det här gången skulle jag gärna vilja köra med en lite större grupp redan från början, faktiskt hålla ihop hela vägen runt och inte sikta på någon orealistisk tid utan kanske sub 10. Sedan under trainersäsongen träna mer specifikt för att få upp farten i uppförsbackar så man kan stå på bättre även där.

Medalj nummer tre i ordningen. Man får tydligen en annan medalj efter fem år, det kanske man skulle sikta på?

Från soffan till triathlon

"You are an ironman!"

Det trodde jag aldrig att jag skulle höra uttalat om mig. Men i augusti 2014 blev det verklighet. Jag hade då gått i mål på Ironman Kalmar knappt 13 timmar efter start. Det var slutet av en resa som hade startat några år tidigare och början på en helt ny resa.

Under skolåren var jag inte speciellt bra på idrott. Jag var alltid sist, sämst och i närmast total avsaknad av bollsinne. Detta gjorde sig naturligtvis inte speciellt bra i en värld där lagidrott och att kämpa tillsammans var det viktigaste. Mina dåliga idrottsprestationer hindrade mig naturligtvis inte från att vara med i det lokala fotbollslaget ett tag, för det skulle man ju. Det medlemskapet inkluderade ett läger på Åland 1990 där vi fick äran att få spela mot Dynamo Moskva i sovjetisk tappning. Att vi som svenskt kvarterslag fick storstryk var väl mer eller mindre självskrivet..

Under gymnasietiden tränade jag på gym ibland, tyvärr väldigt mycket mindre än vad jag borde ha gjort. Styrketestet på mönstringen föll väl med handen på hjärtat inte speciellt väl ut men eftersom jag tillhörde den lilla skara som faktiskt ville göra lumpen lyckades jag ändå övertala inskrivningsförrättaren att jag var värd tjänstgöring på dåvarande KA1 på Rindö. Trenden med mer soffliggande än träning fortsatte och i lumpen gick jag ner närmare tio kg när alla andra gick upp i vikt.

På KTH fick jag upp ögonen lite grann för styrketräningen och jag gymmade också någorlunda regelbundet under de åren. Att jag körde så pass regelbunder kan jag nog tacka mina träningskompisar för, i början hjälpte det verkligen motivationen att köra tillsammans.
Konditionen var fortfarande usel, kosten bestod mest av skräp och inställningen till alkohol var lovligt liberal. Att jag sedan jobbade natt ett par år gjorde att kroppen tog stryk av det ständiga skruvandet på dygnsrytmen och dåliga kosthållning och vikten gick upp.

Någon gång 2008 hände något. Jag började cykla på en gammal halvrisig mountainbike och cyklade allt längre sträckor. Jag köpte även ett par löparskor och började springa mer och mer. Från det var steget till att även börja simma ganska naturligt och så hade jag plötsligt börjat med triathlon.

Mitt första riktiga idrottsår var 2012. Det året inleddes med en rejäl viktnedgång på ca 10 kg. Därefter sprang jag längre än jag någonsin gjort, trots att Stockholm Marathon det året gjorde sig känd som "vintermaran" eftersom det var varmare på julafton än helgen tävlingen hölls. Men jag kämpade mig i mål på 4:40 och kunde nu känna att jag åstadkommit något!

Det året genomföre jag även mitt första triathlon. Jag körde olympisk distans i Stockholm Triathlon och lyckades bröstsimma mig igenom de 1500 meterna i en tämligen usel surfvåtdräkt och läckande simglasögon, cykla fyra mil på en cyclocross som jag utrustat med racerdäck och sedan hålla reda på om man sprungit det antal varv man skulle springa. Det gav mersmak och 2013 upprepade jag bland annat samma tävling. I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till Ironman Kalmar påföljande år, samt till Vätternrundan och lite annat smått och gott. Gott om tid att träna upp sig med andra ord!

2014 inleddes med bra träning, men sedan kom problemen. Något slog om i hjärnan och jag bestämde mig för att lägga mig på ordentliga energiunderskott i syfte att gå ner i vikt för jag tyckte jag hade för hög kroppsfettprocent. Det var inte en speciellt bra idé då den typen av deff fungerar bra när man enbart styrketränar men inte i kombination med hård uthållighetsträning. Jag gick visserligen ner, men all motståndskraft försvann och jag blev sjuk stup i kvarten.

Fick ställa in maran men lyckades bli frisk till Vätternrundan. Sedan gick det upp och ner fram till Kalmar där alltså orden i början av inlägget uttalades. Jag hade oroat mig för simmomentet under flera månader fram till tävlingen trots att jag visste att jag kunde crawla de 3,8 km man ska simma i en Ironman. Tanken var att "bara jag kommer upp på cykeln och klarar reptiden för simningen så är det ingen fara". Det skulle visa sig att jag klarade reptiden med råge, till och med snabbare än jag skulle simma påföljande år. Men så var det också avsevärt mindre sjögång att simma vilse i..

Problemet med maten har kommit och gått sedan dess. Jag har fått en ganska skev kroppsuppfattning och jämför mig hela tiden med där perfekta idealet, där man som min typ av idrottare "ska" ha högst 10% kroppsfett och lagom mycket muskler. När jag får de infallen så sätter jag en massa begränsningar för mig själv, alla möjliga livsmedel hamnar på "förbjudna listan" och kosten består mest av sallad, sallad, sallad. Träningsresultaten uteblir, motståndskraften försvinner och jag mår skit. Allt beror på att jag är livrädd för att se fet ut och sätter mål för mig själv som inte är kompatibla med min genetik. Jag vet inte varför man måste jämföra sig sjäv med andra hela tiden.

2015 bjöd på lite av varje med ett personbästa på maran med strax under fyra timmar och en tämligen blek insats i Kalmar. Om några veckor inleds tävlingssäsongen 2016 och jag får helt enkelt hoppas på bättre resultat i år.

Eller så inser man att man får vara hyfsat nöjd ändå. Formen går alltid upp och ner och man kan inte alltid vara på topp. Men det är lätt att bli perfektionist i alla avseenden och sätta upp så höga krav på sig själv att de blir omöjligt att uppfylla dem och blir stenhård mot sig själv när det sedan inte går.

När jag nu är några veckor från årets träningsläger på Mallorca och även årets första tävling försöker jag att inte låta maten bli fokus för all energi. För då kommer det inte att gå speciellt bra. I stället kanske man skulle njuta lite också och inse att en dag kommer hela livet att ha passerat och man kommer att sitta där och undra varför man inte passade på att leva när man hade tillfälle.

En liten historia..

Det här skriver jag inte i avsikt att peka ut någon speciell person och jag förväntar mig inte heller några ursäkter.

Upptakt

Låt oss förflytta oss tillbaka till det glada 80-talet. Jag var fyra år gammal när jag lärde mig själv att läsa, och har dessutom alltid varit en nyfiken person med en vilja att lära mig nya saker. Med andra ord absorberade jag redan i mycket ung ålder så mycket information som gick, och lärde mig använda datorer mycket tidigt. 1987 började jag lågstadiet och förflyttades till en värld där förväntningarna plötsligt var betydligt lägre ställda än min kompetens. På den här tiden förväntades man vid sju års ålder varken kunna läsa eller räkna eller vara speciellt allmänbildad utan det sågs som skolans uppgift att lära ut detta från första klass och det var också så läroplanerna var uppbyggda. Således kom jag till en miljö där man inte utsattes för särskilt mycket stimulans, och det blev för mig en stor källa till frustration och motivationsbrist när jag redan kunde mycket av det skolan skulle lära ut och snabbt blev uttråkad.

Som uttråkad och frustrerad blev frestelsen naturligtvis stor att göra annat än att sitta blick stilla och lyssna uppmärksamt på lektionerna. Det lockade mycket mer att göra annat vilket drev personalen till vansinne och till att de gjorde allt de kunde för att foga mig till deras vilja. Jag skulle till varje pris anpassas till planen och pressas in i samma form som alla andra i stället för att få möjlighet att utveckla min begåvning. Än idag talas det mycket om "elever som behöver särskilt stöd" och väldigt lite om elever som överträffar planerna, annat än att "de exempelvis kan hjälpa sina kamrater". Försök få en åttaåring som redan kan det som lärs ut och vill lära sig nya saker att agera hjälplärare åt sina kamrater..?

När världen rasar samman

Sommaren 1989 fick jag mitt första TV-spel, ett Nintendo. Jag blev snabbt i stort sett beroende av det och ganska insnöad på det, jag pratade ofta och mycket om spel vilket omgivningen naturligtvis tröttnade på. Vid den här tiden fanns dessutom inte speciellt mycket utrymme för att avvika från normen och gjorde man det blev man snabbt illa behandlad. Idag är det nog helt annorlunda och idag visar folk till och med upp i TV att de kan och får vara geeks utan att dömas till en livstid av lidande för det.

Under mellanstadiet hände något. Jag slutade bli bjuden på fester och fick bland annat inte heller vara med i det gäng som spelade rollspel i stort sett varje rast. Jag försökte få vara med en gång vilket resulterade i att spelledaren såg till att sätta mig i en situation som gjorde att jag förstod att jag inte var välkommen. När jag rakt ut frågade varför jag inte var bjuden på fester fick jag svaret "Du är en partycrasher, du bara förstör för oss andra". Det här var bara början på flera år av utfrysning och mobbing och jag hamnade i en spiral som blev allt värre och ju sämre jag mådde desto sämre betedde jag mig.

Högstadieskolan jag hamnade i 1993 var misskött. Personalen och skolledningen hade inte full kontroll över eleverna, utan ett antal elever styrde och ställde lite som de ville och stundtals liknade stämningen mer ett fängelseuppror än en skola. Hot, våld och skadegörelse förekom relativt frekvent och en del riktades mot mig. Mitt skåp var ständigt nedklottrat med att jag skulle dö och andra "trevliga" saker. Allt jag gjorde och sa vändes mot mig. Vilken musik jag lyssnade på, hur jag klädde mig, hur jag betedde mig, allt blev till vapen vända mot mig. Ingen gick att lita på fullt ut och man kunde när som helst bli sviken. Jag fick höra att jag var värdelös, ful och att jag inte kunde något, oftast fick jag inte vara med alls i sociala sammanhang och var jag det kunde jag bli sviken när som helst. De få vänner jag hade blev det svårt att lita på i en sådan värld.

En del av lärarna stod inte på min sida. Mina betyg i svenska och engelska blev lidande eftersom läraren inte tyckte om mig och kände att hon behövde trycka till mig. Jag fick dessutom placeras om (vi hade fast placering i klassrummet) när hon såg att jag hamnat bredvid personer jag inte vantrivdes vid. Vi hade då suttit på det sättet bara några dagar. En annan gång hade vi åhörardag med allas föräldrar på plats, och svenskläraren såg då till att ge mig en rejäl avsnäsning inför hela den samlade publiken för något jag sagt. Jag minns även en idrottslektion där jag blev skickad av planen av de andra jag tilldelats i mitt lag, när läraren såg mig vid sidan av planen högg han tag i min nacke och förhörde mig om varför jag inte deltog på lektionen som alla andra.

När jag skulle åka ut på en språkresa sommaren 1996 slutade det med att jag dödshotades av en av de personer jag gått i skolan med, som inte ville att jag skulle åka på samma resa. Det här var också den sista allvarliga incidenten.

Mina föräldrar gjorde vad de kunde och gav mig det stöd de kunde utifrån den information de hade, men det fanns saker jag inte berättade. Jag upplevde att de drev på skolan att agera men att det sedan inte hände speciellt mycket.

Efterdyningar

Någon gång mot slutet nian minskade mobbingen något, men trots det ville ingen sitta i närheten av mig på avslutningsmiddagen. Det upphörde alltså inte helt förrän jag började gymnasiet och där hade jag inte några problem. Sannolikt hade folk mognat tillräckligt vid det laget för att inse att man inte beter sig på det sättet. Men skadan var redan skedd. Bara för att man inte direkt blev mobbad och utfryst innebar det inte att man omedelbart kunde fungera normalt i sin omgivning utan jag sågs nog som lite annorlunda och tafatt och det blev också fel ibland, speciellt när jag försökte fungera socialt. Jag hade ju inte haft ett fungerande socialt umgänge på åratal och var mycket oerfaren på området. Det ledde till att jag fattade en del i efterhand märkliga beslut och hamnade i en del situationer som inte alla gånger var så bra som de hade kunnat vara.

Ingen av de inblandade ställdes till svars för sina handlingar. En del av mobbarna fick samtal med skolpsykologen, men det enda man egentligen föreslog som lösning på det hela var att jag skulle byta skola. Med andra ord ville man flytta bort problemet i stället för att göra något åt det. Flera personer ur personalen på högstadieskolan begick uppenbara tjänstefel men utan att något gjordes från skolans sida, och de dödshot jag utsattes för från personer som då hunnit bli straffmyndiga hade förmodligen också kunnat anmälas.

Jag fick under många år gå till skolpsykologen för samtal men det enda man egentligen gjorde var att försöka utreda om det var något fel på mig och vad det i så fall var. Efteråt har jag periodvis gått till olika psykologer med varierande resultat, men under många år ville jag inte kännas vid de här åren alls. Det är först på senare tid det verkligen kommit upp till ytan och jag försökt bearbeta de här åren och komma fram till hur de påverkat mig, och det är inte heller så många jag berättat för.

Idag

Värst av allt är att de här åren rev ner den person jag var och höll på att bli och ersatte den med något helt annat. En person konstruerad för att passa in i den för tillfället rådande normen och inte avvika på något sätt där det viktiga inte blev hur man faktiskt var utan hur man uppfattades vara. Just de märkliga besluten i främst sociala situationer har fortsatt till och från sedan den här tiden. Ibland agerar jag på ett sätt som är till nackdel för mig bara för att vara alla till lags och inte riskera att stöta mig med någon. Det har även hänt att jag övertygat mig själv att "ingen vill ha mig här" och gått hem i förtid från sociala tillställningar. Med andra ord kan jag frysa ut mig själv.

Efterord

Så varför lägger jag upp allt det här? Jag begär som sagt inga ursäkter och inte heller att någon ska tycka synd om mig. Jag satte mig delvis själv i den situation jag hamnade i. När jag skulle börja gymnasiet ville psykologen från högstadieskolan berätta om mina problem för gymnasieskolan, något som min mor stoppade. Det är jag tacksam för eftersom det sannolikt inte hade varit rätt där och då och det var bättre att ge mig chansen att börja med blankt papper. Hur mycket mina klasskamrater egentligen visste eller hade hört om mig vet jag fortfarande inte. Men nu, nästan 20 år senare, väljer jag att alltså gå ut med hela historien själv ur mitt perspektiv.

Planned PC Perfection

Background

My main machine for photo editing is a Mid 2011 iMac which is getting a bit slow to say the least despite having been retrofitted with an SSD since 2012. When you find your 2013 MacBook Air is faster in Lightroom and you spend a lot of time staring at a "Loading" spinner you know it's time to upgrade. Ever since Apple introduced the 5K iMac I knew this would be the route. However, I decided to wait for it to be released with Intel's latest Skylake processor which happened this October. A week or so ago, I had everything configured the way I wanted it on Apple's website and hovered over the "order" button... and then wavered. Since I couldn't decide between the 2GB and 4GB version of the graphics card I decided to read up on it to see if the 4GB option was really worth $300 more. And that was the moment that I started asking myself "Can I live with Windows 10?" and "Can I live with a 4K display, and can I find one that satisfies my requirements?" The answer to both of those questions is actually "Yes!".

PC parts picking

I'm no stranger to putting together a PC, having tinkered with computers and electronics since I was a kid and having built my own PCs up until I got the iMac in 2011. So I started reading up on what to buy in order to get equivalent or better performance for the same or less money. I already knew I wanted a nice looking case and a large 4K monitor with a wide color gamut, which means Adobe RGB or DCI P3. Here is what I finally came up with:

• Case: Fractal Design Node 804
• Motherboard: Asus Maximus VIII Gene (Micro ATX)
• CPU: Intel Core i7 6700k 4 GHz
• RAM: 16GB DDR4
• SSD: Samsung 950 Pro 256 GB M.2
• Graphics card: Sapphire Radeon R9 390 8GB
• PSU: Corsair RM750i
• Cooling solution: NZXT Kraken X61
• Mouse: Logitech MX Master
• OS: Windows 10 Pro
• Monitor: Dell UltraSharp UP3216Q

The price for this kit ends up just about the same what I would have paid for a 5K iMac with 8GB RAM, 2 GB graphics, and 256GB SSD, and quite a lot cheaper than the top tier graphics option. In that case, the iMac would still be gimped by its use of a mobile graphics solution.

Case

I settled on the Node 804 from Fractal Design after looking all over for a nicely designed mATX case, preferably without conventional external 5.25" bays. My first intention was actually to go mini ITX, but these boards are a bit too restricted for my taste and I would forego a lot of expandability by getting one. I also explored conventional ATX options, but almost all of those cases are pretty conservative designs that I felt were too large. Enter micro ATX, the board size that sits comfortably in between ATX and mini ITX. Smaller than a regular ATX board, there is still room for dual graphics cards and 4 RAM slots. With that settled I had 3 cases to choose from. The very nice looking but cramped BitFenix Prodigy, the cubic Fractal Design Node 804, and the Raijintek Styx. Most other mATX cases are either too ugly for me to consider or too conventional in their design, with visible drive bays like something out of the 1990s. After reading a ton of reviews the Styx was ruled out because I felt its quality was questionable, it was a bit too small and it was only sold by one reseller. The Prodigy was also finally ruled out because of size constraints and problems with cable routing.

CPU

The CPU choice wasn't really hard as I wanted the same CPU that's in the top end iMac, the Skylake i7. This chip is pretty hard to get but I got lucky and found one available which I immediately snagged. You could argue that I should have gone for the 6 core Haswell, but that would put me behind not only in CPU technology but also in the chipset.

RAM

For the iMac I had to go with the lowest possible amount (8GB) and upgrade myself later since Apple charges a steep premium to add memory. Building my own machine I had no such constraints and I settled on 16GB in a 2x8GB configuration, leaving 2 slots open for upgrades.

SSD

My original intention was to go for a 512GB Samsung 850 drive, but after checking drive speeds and reading some reviews I ended up going with the 950 Pro at half that size instead. The 950 Pro is so much faster (it has some 5x the read speed of the Evo) that it was a no-brainer. Storage wise, this computer will not have any spinning disks at all and will be all SSD. I have an Intel 80GB SSD that I don't use that will start the collection of added storage and there is plenty of room in the case.

Graphics card

Yet another hard-to-decide item, I had initially selected the GeForce GTX 970 to handle graphics. I then read up on the various options and it turned out that the Radeon R9 390 was much better. Not only did it have better performance and more memory, but it was also cheaper as well. Its only drawbaks were that it lacked HDMI 2.0 and used more power. Since the Dell monitor has a DisplayPort connection the lack of HDMI is not an issue and I can handle the additional power use. I sort of figured the extra memory (it has some 8 GB of GDDR5 RAM) would be useful when running 4K content and also for general compute tasks like Lightroom and Photoshop. It does seem like there is a bunch of new AMD offerings in the pipeline for 2016 so I decided to go for a card that provided decent performance for the money with an eye towards a possible early replacement. This was the Sapphire Radeon R9 390 Nitro which sold for a very reasonable price, got generally good reviews and wasn't too loud.

PSU

After reading some reviews I decided to go for a high quality semi-passive unit, the Corsair 750i. This is a 750W unit with a "Gold" efficiency rating, low noise and high quality components.

CPU Cooling

I finally ended up selecting an all-in-one water cooling system, the NZXT Kraken X61. While air coolers are cheaper and usually quieter, I really don't like putting a 1kg+ lump of metal on my motherboard. The EE in me just screams "NO!!!" to subjecting a PCB to a shearing load like that.. After reading up on a few offerings from Corsair and NZXT I ended up going with the Kraken. While the Corsair H110i GT was cheaper the Kraken seemed a little bit quieter, a bit more efficient and a better fit in the Node 840 case.

Monitor

Since I wasn't getting a 5K iMac, I wanted something that would come close both in terms of resolution, size, panel quality and color gamut. Most monitors fail in one of these points. If you want something that fulfills all of these requirements, be prepared to pay a premium over what most people would settle for. I wanted at least 27", 4K, IPS or equivalent panel and full Adobe RGB and/or DCI P3 coverage. There are many excellent sRGB monitors available, which perhaps would suffice, but since I wanted something that could really take on the iMac I wanted to go wide gamut. Enter the pretty much brand new Dell UltraSharp UP3216Q. This beast of a monitor has a 31.5" 4K IPS panel with 99.5% Adobe RGB coverage and 87% DCI P3 coverage. At 6 ms response time it's not a gaming monitor, but as my main use is photo and video editing it'll fit the bill perfectly as an iMac killer, especially when driven by a much more capable graphics card than the laptop hardware that's in the Apple machine.

Input devices, other hardware, OS

I've only heard good things about the Logitech MX Master, so that was a no-brainer. I also have a Logitech gaming keyboard sitting around that I'll return to service. This computer will not have any optical drive apart from me having to temporarily connect one from an old computer when installing Windows. Speaking of which, I plan to put my free Windows 10 upgrade to use by installing Windows 7 Ultimate for which I have a license. Then I'll update that to Windows 10 and reformat with a clean install of W10 when it's activated. This approach takes some more time but I feel a clean install is probably better.

What to come

I plan to post photos and a build report in a later post as I get everything put together.

Triple Trainwreck in Ironman Kalmar

This year's Ironman Kalmar turned out to be quite a lot tougher than last year's, both due to the weather conditions and the way my body reacted to the mistakes in hydration and nutrition I made on the bike. The weather forecast was beautiful clear skies but with a strong easterly wind at 7-9 m/s. This meant we would have a quite choppy swim and some pretty nasty crosswinds for much of the bike segment.

Swim

With everything prepared according to plan on race morning we made our way to the swim start and donned our wetsuits. IM Kalmar uses a rolling start with self-seeding according to one's expected swim time. I placed myself in the 1:20 group and waited for the long snake of swimmers to finally start making its way towards the ramp into the water. The conditions were choppy indeed, with the first leg of the swim going almost directly into the wind. I almost panicked for a while before getting used to the water and conditions but eventually settled into a decent rhythm. Everything went well enough until the double turn at the northernmost part of the harbor. Suddenly everyone started going the wrong way and I got disoriented and ended up going completely off course. When I finally spotted the orange buoy that marked the point where you're supposed to turn right towards the quay I was all by myself and had to swim quite a bit further than expected. I finally did reach the turning point and made for the quay, followed it for a while and into the canal where the water was much calmer but instead I found myself among slower swimmers (including some breaststrokers) that I kept swimming into. When I finally got out of the water and headed for transition I had swam for almost two hours which is way longer than what I had planned. The fact that the chop made some swimmers struggle was not lost on the media which almost reported more on the less fortunate people who had to abandon the race during the swim than the race itself. I'm not a good swimmer by any means but was able to deal with the chop just fine apart from the first 100 m or so. My main problem is that I'm a terrible navigator and and end up drifting off course, often to the left.

Bike

Heading out of Kalmar the bike course almost immediately turns east and crosses the long bridge towards Öland. With easterly winds the segment across the bridge became super slow and never seemed to end but I finally got towards the point where the course turns south for almost 60 km. I was able to keep a semi-decent speed despite the crosswinds and sudden gusts that took some getting used to since they wanted to blow my front and rear wheels in different directions. I know it's technically not windshear by the strict definition of it but that's what I call it since the effect is similar - a sudden burst of wind that can cause loss of control. Some people didn't have problems with the wind at all but I'm not as used to it so my speed definetly suffered from it. At the southern part of the island the course turns east and then north. Predictably enough the headwinds weren't fun. Heading northwards the crosswinds came in from the right for a change but became even worse as there isn't much to shelter the road from the sea and speed unfortunately dropped even more compared to what I had hoped to maintain. I avoided going into the trap of pushing hard to maintain speed by looking at power and heart rate and realizing I was pretty much where I could afford to be heart rate wise but low in power. This might actually have been the first warning sign that something was wrong with me.. When I finally reached the segment where you head west across the island across "Alvaret" I had the wind at my back (completely opposite to the punishing headwinds we had for the same segment last year) and I enjoyed being able to finally pick up some speed but still had problems maintaining the planned power output at a given heart rate - for some reason my heart was working harder than normal for a given effort. After a short section northwards I reached the bridge and used the wind to really pick up speed. On the way down on the Kalmar side speed had picked up enough to become scary and I even had to brake to slow down a bit as I'm not that used to speeds above 50 km/h and I didn't want to risk becoming unstable and crashing. I also knew that the wheels I'm using exhibited a wobble at around 55 km/h on my road bike, but on my tri bike they actually felt nice and solid so maybe it doesn't have anything to do with the wheels themselves. The 68 km second loop of the bike course was uneventful and winds weren't too bad. Unfortunately I started feeling hotter and hotter and that my power output kept dropping with no corresponding drop in heart rate. I felt really drained as I finally rolled into T2.

Run

Let hell begin. After a long-ish transition that included a much needed visit to the porta-potty I made my way out on the run course just to see one of the top female pros finish. I was able to keep a decent pace a bit faster than 6 minutes per km for the first few kilometers but after about 5 km things started falling apart as my heart rate was going through the roof and I started feeling sick. The only choice was to start walking and also start taking in hydration, electrolytes and energy to try and get the heart rate down to sane levels. At a couple of points spectators were out in force with their garden hoses which proved to be a godsend, providing some much needed cooling. As if the problems with my body weren't enough my watch kept behaving strangely and the pace numbers seemed to jump all over the place. The only data I had that was reliable was heart rate but that was more than enough in the state I was in. After a first lap that took way longer than planned I started being able to pick up the pace again during the second lap and I ran most of the third lap at a very stable 6:00/km pace with legs that felt really good. I even picked it up to 5:30 towards the end with no ill effects at all. I could probably have picked up the pace earlier but I just didn't want to push the envelope too much and risk crashing again. I ended up finishing the marathon just a few seconds shy of 5 hours despite all the walking and the entire race a couple of minutes below the 14 hour mark. Not much to write home about but I'm glad I made it to the finish line at all.

Final thoughts

In an Ironman there's nothing to be taken for granted no matter how well laid out your plans are or how much you trained for it. "Anything is possible" is the motto of Ironman, but "Anything can happen" is just as true. This time it was the inability to take in proper hydration and electrolytes on the bike that killed me, not to mention the navigation error that cost me a lot of time during the swim. Every race does result in a bunch of lessons to learn and a list of things to improve for next time. I need a hydration system for my handlebars, that's for sure. By making it easier to drink I can drink more and I'll also make sure to bring electrolyte tablets to prevent the type of crash I experienced on the run. On the plus side I didn't have any adverse reactions to the Indie Bars, and my strategy to not take in any solids (except for the salted cucumbers I downed en masse to replenish those electrolytes) during the run also paid off.

Overall, I felt like I had won the race even though I came in almost 6 hours after the winner! And of course registration for next year's IM Kalmar is already taken care of..

View fullsize

• Swim: 1:50:22
• T1: 8:14
• Bike: 6:48:27
• T2: 11:05
• Run: 4:59:54

View fullsize

Countdown to Ironman Sweden

As I write this only a few days remain until the biggest race of the year: Ironman Sweden. Most people would cringe at the mere prospect of doing one of the things that are part of a full-Iron distance race, let alone all three one after the other. But I did it last year and here we are again, one year later. Time sure flies.

You think you can prepare for everything, but there is always something you didn't anticipate. Last year my back started hurting on the bike and my stomach gave up on the run. Well, this year I've addressed both of those issues. I have a new triathlon bike, the Cervelo P3, which I really like, it feels like a dream to ride long distances on compared to the Specialized Tarmac with clip-on bars that I rode last year. I also intend to modify my nutrition by sticking to Indie Bars on the bike instead of the Snickers I relied on last year and by trying not to consume anything solid at all during the run.

Other than that, there isn't much that can be done because there's always the possibility for the unforseen to happen. When I did Mallorca 70.3 back in May that unforseen thing was forgetting to put socks in my T2 bag which made for a very uncomfortable 21k and abrasions on my feet that took 3 weeks to heal up. This time, I'll triple check what goes into my transition bags. But what else? As long as I survive the swim I can only hope that the bike holds together and that I don't get any flats. Just get on the bike and pray, sort of. If worse comes to worst I'll have a couple of Pit Stop and CO2 canisters taped to the frame and a spare tire under the saddle. Considering the hours of sweat and cursing I spent getting those tubulars on I sure hope I won't need it.

At least I don't have the extreme anxiety I had last year (especially with regards to the swim). I've done this before, I know I can swim fast enough, I know the course, the frequency of aid stations, what do go for in terms of nutrition and what to stay away from. All this means I can at least be more relaxed and see this as something fun and not an unknown. While I'd certainly prefer to be faster than last year I'll simply settle for finishing. After all, it is a full Ironman and anything can happen to anyone, even being a pro doesn't make you safe!

So, survive the swim, don't overcook those legs on the bike, stay to the nutrition plan and I should run (sort of) through that finish gate around 6pm Saturday after a 12 hour effort. I have bib number 1070 if you want to follow me.

View fullsize

Några dagar med Apple Watch

Nu när jag haft min Apple Watch några dagar vill jag inleda mitt bloggande genom att sammanfatta vad jag tycker. Det här är inte tänkt att vara någon fullständig recension, sådana finns det redan massor av, utan mer mina reflektioner efter att ha använt klockan ett tag.

Hårdvara

Storlek, vikt och fysiska dimensioner

Apple Watch är betydligt mindre i verkligheten än på bild. Jag valde en Sport 42 mm med vitt band och den ser proportionerlig ut på mina relativt små handleder till skillnad från min Garmin Fenix3 som är enorm och nästan för stor.

Jag förstår varför batteritiden är relativt kort, men det känns ändå som om batteriet definitivt räcker hela dagen. När man aktiverar träningsläget körs pulssensorn konstant vilket drar relativt mycket batteri. Ett bra tips efter träning är att lägga klockan på laddning medan man duschar. En halvtimme på laddaren tog som exempel klockan från 60 till 90%.

Apple Watch väger betydligt mindre än de träningsklockor jag har erfarenhet av och har dessutom ett mindre batteri men hårdvara som (förutom GPS) kan mer och en helt annorlunda skärm. Som vardagsklocka vet jag vad jag väljer...

View fullsize

Garmin Fenix3 vs Apple Watch Sport

Band

Sportversionen levereras med ett polymerband (fluoroelastomer) som känns smidigt och lätt att använda. Det följer med två band i förpackningen beroende på hur stora handleder man har. Jag testade också Milanese Loop och länkarmbandet och bägge känns väldigt sköna och bra sammansatta - det är absolut inga dåliga prylar men kostar så klart därefter. Milanese Loop känns som en extremt smidig ringbrynja och jag slogs av hur följsamt det känns och att det faktiskt knappt känns mot handleden när man bär det. Länkarmbandet gav känslan av precisionstillverkad finmekanik med extremt små toleranser mellan delarna. När jag var yngre hade jag en klocka med länkarmband som inte alls ingav samma känsla av den anledningen att det helt enkelt fanns mycket mer mekaniskt spel i alla länkar. Är länkarmbandet värt 450 euro? Svaret beror på vem man är och vad man värdesätter, men för mig känns det inte så utan jag kommer nog att köpa en Milanese Loop för de tillfällen då man vill se mer "dressad" ut. Bägge metallbanden passar för övrigt väldigt bra ihop med silverversionen av Sport trots att de egentligen är tänkta för Watch med sitt polerade rostfria hölje.

View fullsize

Link Bracelet (vänster) och Milanese Loop (höger)

Skärmen

Apple Watch använder en OLED-skärm med Retina-upplösning. Jag tycker skärmen är skarp och tydlig och syns så bra i solen man kan begära. Synbarheten utomhus är naturligtvis inte lika bra som en passiv LCD-skärm som Fenix3 använder men den är helt klart tillräckligt bra för normal användning. Bilder ser riktigt bra ut på den lilla skärmen. Den är inte lika bra som en iPhone men förvånansvärt bra för att vara en liten klocka.

View fullsize

Bilden är inte riktigt rättvis då kameran orsakade något slags interferensmönster, i verkligheten ser det inte så rasteriserat ut.

Laddning

Laddaren som följer med är likadan som iPhone-laddaren, och själva klockan laddas induktivt med en liten magnetpuck på en USB-kabel. Det betyder att jag kan ha med mig vilken laddare jag vill eller ladda allt från datorn. Som jag nämnde ovan så går laddningen tillräckligt fort för att man ska kunna smyga in en extra laddning efter träningspasset.

Vattenskydd

Apple Watch är vattenskyddad enligt IPX7. Det betyder att den klarar nedsänkning i 1 m vatten i 30 minuter. Värt att veta är att det innebär statiskt tryck, och att aktiviteter i grundare vatten (exempelvis simning) utsätter klockan för större dynamiskt tryck och därmed ökad risk. Enligt Apple är det inga problem att ha klockan på när man tvättar händerna eller ute i regnet (det senare har jag redan hunnit testa..). Man ska dock undvika att duscha med den (även fast Apples VD Tim Cook säger att han duschar med sin). Vissa personer har redan testat att både simma och även provtrycka sin klocka ner till 40 m med goda resultat, så det är mycket möjligt att Apple är överdrivet försiktiga. Själv tänker jag hur som helst inte chansa.

Funktioner och användbarhet

Eftersom jag valde att starta upp klockan redan i butiken så hjälpte personalen mig med hela processen. Det var inte speciellt svårt och allt som allt tog det 10-15 minuter.

View fullsize

Redan idag, med watchOS 1.0.1, finns det stora möjligheter att göra väldigt mycket från klockan. Bara på några dagar har jag låst upp datorn, använt Passbook på flyget och flygbussen, skickat och svarat på meddelanden, läst notifications, navigerat till fots, loggat min aktivitet, testat träningsfunktionen, med mera med mera..

Notifications

Till skillnad från min Fenix3 som bara kunde visa notifications så tillåter Apple Watch även att man agerar på dem. Vissa appar har dock fortfarande begränsad funktionalitet på klockan.

Meddelanden

Meddelandefunktionen är väldigt smart. Jag har allt på engelska på mina prylar, men dikteringsfunktionen i klockan är tillräckligt smart för att fatta vilket språk man skrev på sist man svarade i en viss tråd. Det betyder att Siri redan vet att man kommer att diktera på svenska trots att språket i övrigt i hela klockan och på telefonen är engelska. Dikteringen funkar hur bra som helst och det känns att tekniken gått framåt med stormsteg, den är minst lika bra som i iOS i övrigt och är en funktion som jag börjat använda mer och mer eftersom jag pratar betydligt fortare än jag skriver på telefonens tangentbord.

View fullsize

Telefoni

Det går att ringa med klockan (via telefonen), men ljudkvaliteten är inte speciellt bra. Samtalet kan helt sömlöst fortsättas på telefonen när som helst (handoff) oavsett om man ringer via mobil eller FaceTime så klockan är ett bra sätt att svara om man inte har telefonen i närheten. Det går naturligtvis också att se vem som ringer och svara eller avvisa om man har ett headset i och telefonen i fickan.

Navigation

Apple Watch förlitar sig på telefonens GPS för positionering vilket är både bra och dåligt när man är van vid en klocka som har inbyggd GPS. Jag tycker dock att fördelarna uppväger för en klocka som Apple Watch som inte är tänkt att vara en ren träningsklocka, eftersom det tillåter klockan att vara mindre och lättare då GPS-mottagaren drar mycket batteri. Navigationsfunktionen fungerar överraskande bra. Man får diskreta knackningar på handleden som en slags morsekod beroende på om man ska svänga höger eller vänster, och tittar man på klockan står det vilken gata man ska gå in på, om man ska åt höger eller vänster och hur långt det är dit.

Låsa upp datorn

MacID är en app med vilken man kan låsa upp datorn med hjälp av sin iPhone och Touch ID. Den har nu också stöd för Apple Watch och det funkar faktiskt hur bra som helst. Man bara öppnar datorn, så får man en notification på klockan och trycker "approve" för att låsa upp datorn. Perfekt om man befinner sig i en publik miljö och inte vill skriva in sitt lösenord. Jag använde inte MacID så mycket när man var tvungen att plocka fram telefonen för att låsa upp datorn, men eftersom klockan alltid sitter inom räckhåll på handleden så ligger det mycket närmare till hands att använda MacID. Det går också att låsa datorn via klockan.

Passbook

Passbook är också riktigt bra implementerat. Boardingkort och bussbiljetter kommer upp i klockan, komplett med streckkod som man kan scanna. När man sedan går på planet är det bara att scrolla tillbaka upp till toppen av kortet om man vill se efter vilken plats man ska sitta på.

View fullsize

Inköpslista

Wunderlist har en app som även fungerar i klockan. Det är rätt smidigt att få upp inköpslistan på handleden när man går omkring i mataffären i stället för att fippla fram telefonen eller en massa udda papperslappar.

Träning

Jag testade träningsfunktionen under en löprunda med Apple Watch på ena handleden och min Garmin Fenix3 på andra (och telefonen i ryggfickan för att länka GPS till Apple Watch). Förutom att Fenix3 kändes tung och klumpig efter några dagar med Apple Watch så skiljde det några hundra meter i distans. Efter att ha tittat på rundan i Garmin Connect så inser jag att Apple Watch + iPhone förmodligen är mer exakt och att Fenix3 fortfarande trots uppdateringar dras med stora problem med GPS-noggrannheten. Jag var lite orolig för att den optiska pulsmätningen i Apple Watch inte skulle vara speciellt bra då jag har ett Mio Link som är allt annat än lysande i det avseendet (men som tydligen fungerar bra för många andra) men den låg faktiskt hela tiden +/- några slag från min Fenix3 med sitt konventionella pulsband, och de flesta avvikelser såg ut att bero på den fördröjning som följer av den optiska tekniken. För cykling fungerar klockan också hyfsat bra, distansen som klockan loggade stämde på 200 m när överens med min Garmin Edge cykeldator som definitivt inte har några som helst problem med GPS:en. Jag tror klockan hade vissa problem med pulsavläsningen eftersom den påstod att jag bränt totalt 1800 kcal på 64 km cykling. Enligt min Edge hade jag förbrukat 1100 kcal, något som verkar mer rimligt med tanke på att den har tillgång till data från wattmetern.

View fullsize

Som triathlet är jag lite av ett "edge case". Apple Watch klarar (officiellt) inte simning, har inte batteritiden för att överleva längre tävlingar och kan inte prata direkt med tillbehör som sänder ANT+. Men för de allra flesta, som kanske kör ett par löprundor i veckan och lite styrketräning i syfte att må bra, så tror jag faktiskt Apple Watch duger alldeles utmärkt. För mig kommer den att vara fulllt tillräcklig för den träning jag bedriver när jag befinner mig på resande fot eftersom det då oftast blir just löpning och eventuellt styrketräning på något hotellgym. Om jag i undantagsfall lyckas hitta en vettig bassäng att simma i så kan man naturligtvis hålla koll på distansen på det gamla hederliga manuella sättet.

Fjärrkontroll

Klockan kan agera fjärrkontroll till Apple TV, vilket fungerar som förväntat. Fördelen är att man lätt kan kontrollera uppspelningen om man inte har IR-fjärrisen i närheten eller om man inte har fri sikt till sin Apple TV. En del tredjepartsappar har också stöd för klockan. Jag använder exempelvis Overcast för att lyssna på podcasts och den har stöd för Apple Watch. När jag lyssnar hemma så brukar jag koppla in telefonen på laddning och köra AirPlay till min Apple TV. Nu kan jag alltså styra uppspelningen från handleden utan att behöva springa iväg till telefonen om jag exempelvis vill hoppa framåt eller bakåt i tiden eller pausa.

Siri

Jag har börjat använda Siri mer och mer, och det fungerar bra även i klockan. Om man håller på med något i köket och har kladdat ner händerna och behöver sätta igång en timer så är det väldigt smart att bara behöva säga "Hey Siri, set a timer for 10 minutes" till klockan.

Kamera

Det går att streama sökarbilden från telefonen till klockan, vilket betyder att man exempelvis kan hålla upp telefonen över huvudena på en folkmassa och se i klockan hur bilden kommer att bli. Idag fungerar dock detta bara i Apples egen kameraapp, andra appar (som Camera+) får nöja sig med en fjärrutlösare. Även detta är en bra funktion då det gör det mycket lättare att ta bilder utan skakningsoskärpa i dåligt ljus, och dessutom sänka ISO-talet vilket minskar bruset.

Anslutning till telefonen

Apple Watch använder både Bluetooth och WiFi för att hålla kontakten med telefonen. Det är en stor fördel jämfört med Fenix3 som enbart använder Bluetooth, eftersom det innebär snabbare överföring och att klockan och telefonen kan ha kontakt med varandra så länge bägge är anslutna till samma WiFi-nät.

View fullsize

WatchOS 2

I sin nuvarande version är watchOS något begränsat. I höst kommer dock version 2 och med det möjligheten för tredjepartsutvecklare att skriva appar som faktiskt körs lokalt på klockan. Dessutom kommer ett flertal andra intressanta nyheter, som att klockan kan använda andra WiFi-nät för att nå telefonen, de behöver således inte längre vara anslutna till samma nät för att prata med varandra. Apputvecklare kommer även att få tillgång till klockans sensorer, vilket betyder att vi snabbt kommer att få se träningsappar som utnyttjar klockans pulssensor och tillåter exportering av data inklusive kartbild, något som saknas i Apples egna Workout-app.

Bildgalleri (plus några bonusbilder)

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize

View fullsize