Från soffan till triathlon

April 03, 2016 by Axel Kanne in Triathlon

"You are an ironman!"

Det trodde jag aldrig att jag skulle höra uttalat om mig. Men i augusti 2014 blev det verklighet. Jag hade då gått i mål på Ironman Kalmar knappt 13 timmar efter start. Det var slutet av en resa som hade startat några år tidigare och början på en helt ny resa.

Under skolåren var jag inte speciellt bra på idrott. Jag var alltid sist, sämst och i närmast total avsaknad av bollsinne. Detta gjorde sig naturligtvis inte speciellt bra i en värld där lagidrott och att kämpa tillsammans var det viktigaste. Mina dåliga idrottsprestationer hindrade mig naturligtvis inte från att vara med i det lokala fotbollslaget ett tag, för det skulle man ju. Det medlemskapet inkluderade ett läger på Åland 1990 där vi fick äran att få spela mot Dynamo Moskva i sovjetisk tappning. Att vi som svenskt kvarterslag fick storstryk var väl mer eller mindre självskrivet..

Under gymnasietiden tränade jag på gym ibland, tyvärr väldigt mycket mindre än vad jag borde ha gjort. Styrketestet på mönstringen föll väl med handen på hjärtat inte speciellt väl ut men eftersom jag tillhörde den lilla skara som faktiskt ville göra lumpen lyckades jag ändå övertala inskrivningsförrättaren att jag var värd tjänstgöring på dåvarande KA1 på Rindö. Trenden med mer soffliggande än träning fortsatte och i lumpen gick jag ner närmare tio kg när alla andra gick upp i vikt.

På KTH fick jag upp ögonen lite grann för styrketräningen och jag gymmade också någorlunda regelbundet under de åren. Att jag körde så pass regelbunder kan jag nog tacka mina träningskompisar för, i början hjälpte det verkligen motivationen att köra tillsammans.
Konditionen var fortfarande usel, kosten bestod mest av skräp och inställningen till alkohol var lovligt liberal. Att jag sedan jobbade natt ett par år gjorde att kroppen tog stryk av det ständiga skruvandet på dygnsrytmen och dåliga kosthållning och vikten gick upp.

Någon gång 2008 hände något. Jag började cykla på en gammal halvrisig mountainbike och cyklade allt längre sträckor. Jag köpte även ett par löparskor och började springa mer och mer. Från det var steget till att även börja simma ganska naturligt och så hade jag plötsligt börjat med triathlon.

Mitt första riktiga idrottsår var 2012. Det året inleddes med en rejäl viktnedgång på ca 10 kg. Därefter sprang jag längre än jag någonsin gjort, trots att Stockholm Marathon det året gjorde sig känd som "vintermaran" eftersom det var varmare på julafton än helgen tävlingen hölls. Men jag kämpade mig i mål på 4:40 och kunde nu känna att jag åstadkommit något!

Det året genomföre jag även mitt första triathlon. Jag körde olympisk distans i Stockholm Triathlon och lyckades bröstsimma mig igenom de 1500 meterna i en tämligen usel surfvåtdräkt och läckande simglasögon, cykla fyra mil på en cyclocross som jag utrustat med racerdäck och sedan hålla reda på om man sprungit det antal varv man skulle springa. Det gav mersmak och 2013 upprepade jag bland annat samma tävling. I ett svagt ögonblick anmälde jag mig till Ironman Kalmar påföljande år, samt till Vätternrundan och lite annat smått och gott. Gott om tid att träna upp sig med andra ord!

2014 inleddes med bra träning, men sedan kom problemen. Något slog om i hjärnan och jag bestämde mig för att lägga mig på ordentliga energiunderskott i syfte att gå ner i vikt för jag tyckte jag hade för hög kroppsfettprocent. Det var inte en speciellt bra idé då den typen av deff fungerar bra när man enbart styrketränar men inte i kombination med hård uthållighetsträning. Jag gick visserligen ner, men all motståndskraft försvann och jag blev sjuk stup i kvarten.

Fick ställa in maran men lyckades bli frisk till Vätternrundan. Sedan gick det upp och ner fram till Kalmar där alltså orden i början av inlägget uttalades. Jag hade oroat mig för simmomentet under flera månader fram till tävlingen trots att jag visste att jag kunde crawla de 3,8 km man ska simma i en Ironman. Tanken var att "bara jag kommer upp på cykeln och klarar reptiden för simningen så är det ingen fara". Det skulle visa sig att jag klarade reptiden med råge, till och med snabbare än jag skulle simma påföljande år. Men så var det också avsevärt mindre sjögång att simma vilse i..

Problemet med maten har kommit och gått sedan dess. Jag har fått en ganska skev kroppsuppfattning och jämför mig hela tiden med där perfekta idealet, där man som min typ av idrottare "ska" ha högst 10% kroppsfett och lagom mycket muskler. När jag får de infallen så sätter jag en massa begränsningar för mig själv, alla möjliga livsmedel hamnar på "förbjudna listan" och kosten består mest av sallad, sallad, sallad. Träningsresultaten uteblir, motståndskraften försvinner och jag mår skit. Allt beror på att jag är livrädd för att se fet ut och sätter mål för mig själv som inte är kompatibla med min genetik. Jag vet inte varför man måste jämföra sig sjäv med andra hela tiden.

2015 bjöd på lite av varje med ett personbästa på maran med strax under fyra timmar och en tämligen blek insats i Kalmar. Om några veckor inleds tävlingssäsongen 2016 och jag får helt enkelt hoppas på bättre resultat i år.

Eller så inser man att man får vara hyfsat nöjd ändå. Formen går alltid upp och ner och man kan inte alltid vara på topp. Men det är lätt att bli perfektionist i alla avseenden och sätta upp så höga krav på sig själv att de blir omöjligt att uppfylla dem och blir stenhård mot sig själv när det sedan inte går.

När jag nu är några veckor från årets träningsläger på Mallorca och även årets första tävling försöker jag att inte låta maten bli fokus för all energi. För då kommer det inte att gå speciellt bra. I stället kanske man skulle njuta lite också och inse att en dag kommer hela livet att ha passerat och man kommer att sitta där och undra varför man inte passade på att leva när man hade tillfälle.

En liten historia..

February 15, 2016 by Axel Kanne

Det här skriver jag inte i avsikt att peka ut någon speciell person och jag förväntar mig inte heller några ursäkter.

Upptakt

Låt oss förflytta oss tillbaka till det glada 80-talet. Jag var fyra år gammal när jag lärde mig själv att läsa, och har dessutom alltid varit en nyfiken person med en vilja att lära mig nya saker. Med andra ord absorberade jag redan i mycket ung ålder så mycket information som gick, och lärde mig använda datorer mycket tidigt. 1987 började jag lågstadiet och förflyttades till en värld där förväntningarna plötsligt var betydligt lägre ställda än min kompetens. På den här tiden förväntades man vid sju års ålder varken kunna läsa eller räkna eller vara speciellt allmänbildad utan det sågs som skolans uppgift att lära ut detta från första klass och det var också så läroplanerna var uppbyggda. Således kom jag till en miljö där man inte utsattes för särskilt mycket stimulans, och det blev för mig en stor källa till frustration och motivationsbrist när jag redan kunde mycket av det skolan skulle lära ut och snabbt blev uttråkad.

Som uttråkad och frustrerad blev frestelsen naturligtvis stor att göra annat än att sitta blick stilla och lyssna uppmärksamt på lektionerna. Det lockade mycket mer att göra annat vilket drev personalen till vansinne och till att de gjorde allt de kunde för att foga mig till deras vilja. Jag skulle till varje pris anpassas till planen och pressas in i samma form som alla andra i stället för att få möjlighet att utveckla min begåvning. Än idag talas det mycket om "elever som behöver särskilt stöd" och väldigt lite om elever som överträffar planerna, annat än att "de exempelvis kan hjälpa sina kamrater". Försök få en åttaåring som redan kan det som lärs ut och vill lära sig nya saker att agera hjälplärare åt sina kamrater..?

När världen rasar samman

Sommaren 1989 fick jag mitt första TV-spel, ett Nintendo. Jag blev snabbt i stort sett beroende av det och ganska insnöad på det, jag pratade ofta och mycket om spel vilket omgivningen naturligtvis tröttnade på. Vid den här tiden fanns dessutom inte speciellt mycket utrymme för att avvika från normen och gjorde man det blev man snabbt illa behandlad. Idag är det nog helt annorlunda och idag visar folk till och med upp i TV att de kan och får vara geeks utan att dömas till en livstid av lidande för det.

Under mellanstadiet hände något. Jag slutade bli bjuden på fester och fick bland annat inte heller vara med i det gäng som spelade rollspel i stort sett varje rast. Jag försökte få vara med en gång vilket resulterade i att spelledaren såg till att sätta mig i en situation som gjorde att jag förstod att jag inte var välkommen. När jag rakt ut frågade varför jag inte var bjuden på fester fick jag svaret "Du är en partycrasher, du bara förstör för oss andra". Det här var bara början på flera år av utfrysning och mobbing och jag hamnade i en spiral som blev allt värre och ju sämre jag mådde desto sämre betedde jag mig.

Högstadieskolan jag hamnade i 1993 var misskött. Personalen och skolledningen hade inte full kontroll över eleverna, utan ett antal elever styrde och ställde lite som de ville och stundtals liknade stämningen mer ett fängelseuppror än en skola. Hot, våld och skadegörelse förekom relativt frekvent och en del riktades mot mig. Mitt skåp var ständigt nedklottrat med att jag skulle dö och andra "trevliga" saker. Allt jag gjorde och sa vändes mot mig. Vilken musik jag lyssnade på, hur jag klädde mig, hur jag betedde mig, allt blev till vapen vända mot mig. Ingen gick att lita på fullt ut och man kunde när som helst bli sviken. Jag fick höra att jag var värdelös, ful och att jag inte kunde något, oftast fick jag inte vara med alls i sociala sammanhang och var jag det kunde jag bli sviken när som helst. De få vänner jag hade blev det svårt att lita på i en sådan värld.

En del av lärarna stod inte på min sida. Mina betyg i svenska och engelska blev lidande eftersom läraren inte tyckte om mig och kände att hon behövde trycka till mig. Jag fick dessutom placeras om (vi hade fast placering i klassrummet) när hon såg att jag hamnat bredvid personer jag inte vantrivdes vid. Vi hade då suttit på det sättet bara några dagar. En annan gång hade vi åhörardag med allas föräldrar på plats, och svenskläraren såg då till att ge mig en rejäl avsnäsning inför hela den samlade publiken för något jag sagt. Jag minns även en idrottslektion där jag blev skickad av planen av de andra jag tilldelats i mitt lag, när läraren såg mig vid sidan av planen högg han tag i min nacke och förhörde mig om varför jag inte deltog på lektionen som alla andra.

När jag skulle åka ut på en språkresa sommaren 1996 slutade det med att jag dödshotades av en av de personer jag gått i skolan med, som inte ville att jag skulle åka på samma resa. Det här var också den sista allvarliga incidenten.

Mina föräldrar gjorde vad de kunde och gav mig det stöd de kunde utifrån den information de hade, men det fanns saker jag inte berättade. Jag upplevde att de drev på skolan att agera men att det sedan inte hände speciellt mycket.

Efterdyningar

Någon gång mot slutet nian minskade mobbingen något, men trots det ville ingen sitta i närheten av mig på avslutningsmiddagen. Det upphörde alltså inte helt förrän jag började gymnasiet och där hade jag inte några problem. Sannolikt hade folk mognat tillräckligt vid det laget för att inse att man inte beter sig på det sättet. Men skadan var redan skedd. Bara för att man inte direkt blev mobbad och utfryst innebar det inte att man omedelbart kunde fungera normalt i sin omgivning utan jag sågs nog som lite annorlunda och tafatt och det blev också fel ibland, speciellt när jag försökte fungera socialt. Jag hade ju inte haft ett fungerande socialt umgänge på åratal och var mycket oerfaren på området. Det ledde till att jag fattade en del i efterhand märkliga beslut och hamnade i en del situationer som inte alla gånger var så bra som de hade kunnat vara.

Ingen av de inblandade ställdes till svars för sina handlingar. En del av mobbarna fick samtal med skolpsykologen, men det enda man egentligen föreslog som lösning på det hela var att jag skulle byta skola. Med andra ord ville man flytta bort problemet i stället för att göra något åt det. Flera personer ur personalen på högstadieskolan begick uppenbara tjänstefel men utan att något gjordes från skolans sida, och de dödshot jag utsattes för från personer som då hunnit bli straffmyndiga hade förmodligen också kunnat anmälas.

Jag fick under många år gå till skolpsykologen för samtal men det enda man egentligen gjorde var att försöka utreda om det var något fel på mig och vad det i så fall var. Efteråt har jag periodvis gått till olika psykologer med varierande resultat, men under många år ville jag inte kännas vid de här åren alls. Det är först på senare tid det verkligen kommit upp till ytan och jag försökt bearbeta de här åren och komma fram till hur de påverkat mig, och det är inte heller så många jag berättat för.

Idag

Värst av allt är att de här åren rev ner den person jag var och höll på att bli och ersatte den med något helt annat. En person konstruerad för att passa in i den för tillfället rådande normen och inte avvika på något sätt där det viktiga inte blev hur man faktiskt var utan hur man uppfattades vara. Just de märkliga besluten i främst sociala situationer har fortsatt till och från sedan den här tiden. Ibland agerar jag på ett sätt som är till nackdel för mig bara för att vara alla till lags och inte riskera att stöta mig med någon. Det har även hänt att jag övertygat mig själv att "ingen vill ha mig här" och gått hem i förtid från sociala tillställningar. Med andra ord kan jag frysa ut mig själv.

Efterord

Så varför lägger jag upp allt det här? Jag begär som sagt inga ursäkter och inte heller att någon ska tycka synd om mig. Jag satte mig delvis själv i den situation jag hamnade i. När jag skulle börja gymnasiet ville psykologen från högstadieskolan berätta om mina problem för gymnasieskolan, något som min mor stoppade. Det är jag tacksam för eftersom det sannolikt inte hade varit rätt där och då och det var bättre att ge mig chansen att börja med blankt papper. Hur mycket mina klasskamrater egentligen visste eller hade hört om mig vet jag fortfarande inte. Men nu, nästan 20 år senare, väljer jag att alltså gå ut med hela historien själv ur mitt perspektiv.

Några dagar med Apple Watch

July 12, 2015 by Axel Kanne in Apple

Nu när jag haft min Apple Watch några dagar vill jag inleda mitt bloggande genom att sammanfatta vad jag tycker. Det här är inte tänkt att vara någon fullständig recension, sådana finns det redan massor av, utan mer mina reflektioner efter att ha använt klockan ett tag.

Hårdvara

Storlek, vikt och fysiska dimensioner

Apple Watch är betydligt mindre i verkligheten än på bild. Jag valde en Sport 42 mm med vitt band och den ser proportionerlig ut på mina relativt små handleder till skillnad från min Garmin Fenix3 som är enorm och nästan för stor.

Jag förstår varför batteritiden är relativt kort, men det känns ändå som om batteriet definitivt räcker hela dagen. När man aktiverar träningsläget körs pulssensorn konstant vilket drar relativt mycket batteri. Ett bra tips efter träning är att lägga klockan på laddning medan man duschar. En halvtimme på laddaren tog som exempel klockan från 60 till 90%.

Apple Watch väger betydligt mindre än de träningsklockor jag har erfarenhet av och har dessutom ett mindre batteri men hårdvara som (förutom GPS) kan mer och en helt annorlunda skärm. Som vardagsklocka vet jag vad jag väljer...

Band

Sportversionen levereras med ett polymerband (fluoroelastomer) som känns smidigt och lätt att använda. Det följer med två band i förpackningen beroende på hur stora handleder man har. Jag testade också Milanese Loop och länkarmbandet och bägge känns väldigt sköna och bra sammansatta - det är absolut inga dåliga prylar men kostar så klart därefter. Milanese Loop känns som en extremt smidig ringbrynja och jag slogs av hur följsamt det känns och att det faktiskt knappt känns mot handleden när man bär det. Länkarmbandet gav känslan av precisionstillverkad finmekanik med extremt små toleranser mellan delarna. När jag var yngre hade jag en klocka med länkarmband som inte alls ingav samma känsla av den anledningen att det helt enkelt fanns mycket mer mekaniskt spel i alla länkar. Är länkarmbandet värt 450 euro? Svaret beror på vem man är och vad man värdesätter, men för mig känns det inte så utan jag kommer nog att köpa en Milanese Loop för de tillfällen då man vill se mer "dressad" ut. Bägge metallbanden passar för övrigt väldigt bra ihop med silverversionen av Sport trots att de egentligen är tänkta för Watch med sitt polerade rostfria hölje.

Link Bracelet (vänster) och Milanese Loop (höger)

Skärmen

Apple Watch använder en OLED-skärm med Retina-upplösning. Jag tycker skärmen är skarp och tydlig och syns så bra i solen man kan begära. Synbarheten utomhus är naturligtvis inte lika bra som en passiv LCD-skärm som Fenix3 använder men den är helt klart tillräckligt bra för normal användning. Bilder ser riktigt bra ut på den lilla skärmen. Den är inte lika bra som en iPhone men förvånansvärt bra för att vara en liten klocka.

Bilden är inte riktigt rättvis då kameran orsakade något slags interferensmönster, i verkligheten ser det inte så rasteriserat ut.

Laddning

Laddaren som följer med är likadan som iPhone-laddaren, och själva klockan laddas induktivt med en liten magnetpuck på en USB-kabel. Det betyder att jag kan ha med mig vilken laddare jag vill eller ladda allt från datorn. Som jag nämnde ovan så går laddningen tillräckligt fort för att man ska kunna smyga in en extra laddning efter träningspasset.

Vattenskydd

Apple Watch är vattenskyddad enligt IPX7. Det betyder att den klarar nedsänkning i 1 m vatten i 30 minuter. Värt att veta är att det innebär statiskt tryck, och att aktiviteter i grundare vatten (exempelvis simning) utsätter klockan för större dynamiskt tryck och därmed ökad risk. Enligt Apple är det inga problem att ha klockan på när man tvättar händerna eller ute i regnet (det senare har jag redan hunnit testa..). Man ska dock undvika att duscha med den (även fast Apples VD Tim Cook säger att han duschar med sin). Vissa personer har redan testat att både simma och även provtrycka sin klocka ner till 40 m med goda resultat, så det är mycket möjligt att Apple är överdrivet försiktiga. Själv tänker jag hur som helst inte chansa.

Funktioner och användbarhet

Eftersom jag valde att starta upp klockan redan i butiken så hjälpte personalen mig med hela processen. Det var inte speciellt svårt och allt som allt tog det 10-15 minuter.

Redan idag, med watchOS 1.0.1, finns det stora möjligheter att göra väldigt mycket från klockan. Bara på några dagar har jag låst upp datorn, använt Passbook på flyget och flygbussen, skickat och svarat på meddelanden, läst notifications, navigerat till fots, loggat min aktivitet, testat träningsfunktionen, med mera med mera..

Notifications

Till skillnad från min Fenix3 som bara kunde visa notifications så tillåter Apple Watch även att man agerar på dem. Vissa appar har dock fortfarande begränsad funktionalitet på klockan.

Meddelanden

Meddelandefunktionen är väldigt smart. Jag har allt på engelska på mina prylar, men dikteringsfunktionen i klockan är tillräckligt smart för att fatta vilket språk man skrev på sist man svarade i en viss tråd. Det betyder att Siri redan vet att man kommer att diktera på svenska trots att språket i övrigt i hela klockan och på telefonen är engelska. Dikteringen funkar hur bra som helst och det känns att tekniken gått framåt med stormsteg, den är minst lika bra som i iOS i övrigt och är en funktion som jag börjat använda mer och mer eftersom jag pratar betydligt fortare än jag skriver på telefonens tangentbord.

Telefoni

Det går att ringa med klockan (via telefonen), men ljudkvaliteten är inte speciellt bra. Samtalet kan helt sömlöst fortsättas på telefonen när som helst (handoff) oavsett om man ringer via mobil eller FaceTime så klockan är ett bra sätt att svara om man inte har telefonen i närheten. Det går naturligtvis också att se vem som ringer och svara eller avvisa om man har ett headset i och telefonen i fickan.

Apple Watch förlitar sig på telefonens GPS för positionering vilket är både bra och dåligt när man är van vid en klocka som har inbyggd GPS. Jag tycker dock att fördelarna uppväger för en klocka som Apple Watch som inte är tänkt att vara en ren träningsklocka, eftersom det tillåter klockan att vara mindre och lättare då GPS-mottagaren drar mycket batteri. Navigationsfunktionen fungerar överraskande bra. Man får diskreta knackningar på handleden som en slags morsekod beroende på om man ska svänga höger eller vänster, och tittar man på klockan står det vilken gata man ska gå in på, om man ska åt höger eller vänster och hur långt det är dit.

Låsa upp datorn

MacID är en app med vilken man kan låsa upp datorn med hjälp av sin iPhone och Touch ID. Den har nu också stöd för Apple Watch och det funkar faktiskt hur bra som helst. Man bara öppnar datorn, så får man en notification på klockan och trycker "approve" för att låsa upp datorn. Perfekt om man befinner sig i en publik miljö och inte vill skriva in sitt lösenord. Jag använde inte MacID så mycket när man var tvungen att plocka fram telefonen för att låsa upp datorn, men eftersom klockan alltid sitter inom räckhåll på handleden så ligger det mycket närmare till hands att använda MacID. Det går också att låsa datorn via klockan.

Passbook

Passbook är också riktigt bra implementerat. Boardingkort och bussbiljetter kommer upp i klockan, komplett med streckkod som man kan scanna. När man sedan går på planet är det bara att scrolla tillbaka upp till toppen av kortet om man vill se efter vilken plats man ska sitta på.

Inköpslista

Wunderlist har en app som även fungerar i klockan. Det är rätt smidigt att få upp inköpslistan på handleden när man går omkring i mataffären i stället för att fippla fram telefonen eller en massa udda papperslappar.

Träning

Jag testade träningsfunktionen under en löprunda med Apple Watch på ena handleden och min Garmin Fenix3 på andra (och telefonen i ryggfickan för att länka GPS till Apple Watch). Förutom att Fenix3 kändes tung och klumpig efter några dagar med Apple Watch så skiljde det några hundra meter i distans. Efter att ha tittat på rundan i Garmin Connect så inser jag att Apple Watch + iPhone förmodligen är mer exakt och att Fenix3 fortfarande trots uppdateringar dras med stora problem med GPS-noggrannheten. Jag var lite orolig för att den optiska pulsmätningen i Apple Watch inte skulle vara speciellt bra då jag har ett Mio Link som är allt annat än lysande i det avseendet (men som tydligen fungerar bra för många andra) men den låg faktiskt hela tiden +/- några slag från min Fenix3 med sitt konventionella pulsband, och de flesta avvikelser såg ut att bero på den fördröjning som följer av den optiska tekniken. För cykling fungerar klockan också hyfsat bra, distansen som klockan loggade stämde på 200 m när överens med min Garmin Edge cykeldator som definitivt inte har några som helst problem med GPS:en. Jag tror klockan hade vissa problem med pulsavläsningen eftersom den påstod att jag bränt totalt 1800 kcal på 64 km cykling. Enligt min Edge hade jag förbrukat 1100 kcal, något som verkar mer rimligt med tanke på att den har tillgång till data från wattmetern.

Som triathlet är jag lite av ett "edge case". Apple Watch klarar (officiellt) inte simning, har inte batteritiden för att överleva längre tävlingar och kan inte prata direkt med tillbehör som sänder ANT+. Men för de allra flesta, som kanske kör ett par löprundor i veckan och lite styrketräning i syfte att må bra, så tror jag faktiskt Apple Watch duger alldeles utmärkt. För mig kommer den att vara fulllt tillräcklig för den träning jag bedriver när jag befinner mig på resande fot eftersom det då oftast blir just löpning och eventuellt styrketräning på något hotellgym. Om jag i undantagsfall lyckas hitta en vettig bassäng att simma i så kan man naturligtvis hålla koll på distansen på det gamla hederliga manuella sättet.

Fjärrkontroll

Klockan kan agera fjärrkontroll till Apple TV, vilket fungerar som förväntat. Fördelen är att man lätt kan kontrollera uppspelningen om man inte har IR-fjärrisen i närheten eller om man inte har fri sikt till sin Apple TV. En del tredjepartsappar har också stöd för klockan. Jag använder exempelvis Overcast för att lyssna på podcasts och den har stöd för Apple Watch. När jag lyssnar hemma så brukar jag koppla in telefonen på laddning och köra AirPlay till min Apple TV. Nu kan jag alltså styra uppspelningen från handleden utan att behöva springa iväg till telefonen om jag exempelvis vill hoppa framåt eller bakåt i tiden eller pausa.

Siri

Jag har börjat använda Siri mer och mer, och det fungerar bra även i klockan. Om man håller på med något i köket och har kladdat ner händerna och behöver sätta igång en timer så är det väldigt smart att bara behöva säga "Hey Siri, set a timer for 10 minutes" till klockan.

Kamera

Det går att streama sökarbilden från telefonen till klockan, vilket betyder att man exempelvis kan hålla upp telefonen över huvudena på en folkmassa och se i klockan hur bilden kommer att bli. Idag fungerar dock detta bara i Apples egen kameraapp, andra appar (som Camera+) får nöja sig med en fjärrutlösare. Även detta är en bra funktion då det gör det mycket lättare att ta bilder utan skakningsoskärpa i dåligt ljus, och dessutom sänka ISO-talet vilket minskar bruset.

Anslutning till telefonen

Apple Watch använder både Bluetooth och WiFi för att hålla kontakten med telefonen. Det är en stor fördel jämfört med Fenix3 som enbart använder Bluetooth, eftersom det innebär snabbare överföring och att klockan och telefonen kan ha kontakt med varandra så länge bägge är anslutna till samma WiFi-nät.

WatchOS 2

I sin nuvarande version är watchOS något begränsat. I höst kommer dock version 2 och med det möjligheten för tredjepartsutvecklare att skriva appar som faktiskt körs lokalt på klockan. Dessutom kommer ett flertal andra intressanta nyheter, som att klockan kan använda andra WiFi-nät för att nå telefonen, de behöver således inte längre vara anslutna till samma nät för att prata med varandra. Apputvecklare kommer även att få tillgång till klockans sensorer, vilket betyder att vi snabbt kommer att få se träningsappar som utnyttjar klockans pulssensor och tillåter exportering av data inklusive kartbild, något som saknas i Apples egna Workout-app.