Att bli kvitt den långa skuggan
Det är väldigt lätt att dra iväg och tro att allt gått åt helvete. Men varför, och varför har vissa personer betydligt lättare att hamna i den tankefällan än andra? Svaret återfinns ofta inom anknytningsteorin och bland de försvarsmekanismer man bygger upp för att skydda sig från psykisk smärta och att må dåligt. Tyvärr leder det här sättet att “försvara sig” paradoxalt nog till att man mår dåligt, precis det tillstånd de var avsedda att skydda mot.
Anknytningsteori är ett sätt att försöka beskriva hur vi relaterar till och interagerar med andra människor, och hur vi reagerar på olika sociala situationer. Dessa anknytningsmönster formas i barn- och ungdomsåren, och skapar ett slags mentala regler eller styrlagar för hur en person sedan fungerar i sociala sammanhang. Majoriteten har en bra uppväxt och skolgång, och deras regler är därför inte speciellt konstiga. Det kallas trygg anknytning. Grattis, ni vann så att säga. Styrlagarna i er hjärna kan vi kanske kalla normala. Men hur ser det då ut för någon som upplevt olika former av trauman, som exempelvis mobbning?
Otrygg anknytning är ett anknytningsmönster som ofta skapas av att man som barn eller i skolåldern upplever just otrygghet eller drabbas av någon form av trauma. Om ens kamrater inte är att lita på och man blir utfryst, är det lätt att hjärnan skapar en bild av att alla fungerar så, även långt upp i åren. Det märks då genom att man är övertygad om att man inte platsar, att man när som helst kan bli vänd ryggen och avvisad.
En annan sak som kan hända är att man ser sin situation som ett straff. Till exempel: ”Jag var så jobbig mot mina klasskamrater i mellanstadiet att jag straffats med livstids ensamhet. Därför går allt jag gör för att ta mig ur den åt helvete, det vilar en förbannelse över mig som gör att jag alltid klantar till det.” Det blir som en självuppfyllande profetia. Man lever sitt liv i en glasbubbla omgiven av en brandvägg. Utanför händer världen, inifrån kan man bara titta ut på alla andra medan man gör allt för att undvika det som orsakar smärta.
För att skydda mot det man är övertygad om ska hända när som helst, och psykisk smärta, så får man helt andra styrlagar installerade:
Man kan dra sig undan och varken skriva eller säga något, och tar få eller inga initiativ till att bjuda in till sociala aktiviteter.
Man kanske går in och kollar antalet vänner och följare på sociala medier stup i kvarten för att man är övertygad om att man “sagt eller gjort något dumt” och folk tröttnat på en, och ju mer man tycker om någon, desto mer rädd kan man bli för att den man tycker om när som helst ska bryta kontakten med en.
Inte helt sällan blir det problem om stora mängder alkohol kommer in i bilden. Bakisångesten blir monumental eftersom det triggar allt ovan.
Egentligen finns det flera olika typer av otrygg anknytning, så det här är en förenkling. Som tur är kan man med hjälp av terapi komma till ett läge där man har normala styrlagar igen och kan vara trygg i sina sociala relationer. Om man känner till lite om det så kan vi även förstå varandra bättre i sociala situationer. Och förstår vi varandra bättre är det bara bra.