Ironman Kalmar 2017
"Det är Ironman, allt kan hända". En sanning som gång efter annan bekräftats i diverse tävlingar. Så även denna gång. Min säsong har varit lite upp och ner med mentala svackor, PB på Stockholm Marathon och nytt jobb med allt som hör därtill. Jag tyckte dock att jag fått till en bra cykelform och senaste tiden har det formligen regnat PR på Strava. Det var ändå med blandade känslor jag startade i årets upplaga av Ironman Kalmar. Motivationen att tävla på den distansen har liksom inte infunnit sig.
Likväl lastade jag in cykeln i hyrbilen, åkte och plockade upp Jonas för att sedan styra mot Kalmar och torsdagens registrering. Vi "checkade in" på vårt vanliga boende ute i Lindsdal och tog hand om registreringsbestyr, expobesök, pre-racemöte och allt annat som hör Ironman till.
Fredagen ägnades som vanligt åt test av cykeln, incheckning och gå runt på stan i spänd förväntan tillsammans med de nästan 2200 andra startande. Körde ca 1,5 mil ute på den fina vägen i Lindsdal och det kändes hur bra som helst, tänkte att det kommer att gå fort på tävlingen! Kan jag inte prestera en bra löptid kan jag väl åtminstone cykla fort.
Lördagen kom och klockan ringde i vanlig ordning 0400. Upp, besöka toaletten och....var är vattnet? Det fanns inget vatten i huset, helt plötsligt. Noll i tryck på vattenmätaren. Hade som väl var ett litet glas vatten jag hällt upp kvällen innan att dricka till frukosten, men hur skulle jag nu få den där livsviktiga koppen kaffe på morgonen, och blanda elektrolytdryck?
Lyckligtvis återkom vattnet precis innan vi skulle åka in till växlingsområdet så farhågorna om en tävling utan morgonkaffe besannades inte. Vi åkte in och gjorde de sista förberedelserna för att sedan gå till starten och ställa upp sig enligt förväntad simtid. Jonas försvann in bland de toksnabba simmarna och jag ställde mig rätt långt bak i ledet som tänkt simma på 1:20. Dumt, skulle det visa sig.
Starten gick och "ormen" av deltagare tågade mot vattnet. Kom i relativt snabbt och började simma, kändes rätt bra. För bra. Jag simmade fortare än omgivande simmare! Lyckades faktiskt hålla fötter stora delar av simningen, men fick nästan hålla igen för att omgivnignen simmade långsammare och det var bitvis trångt. Precis när jag kommit in vid kajen fick jag en smäll på handleden och klockan vibrerade till, hade glömt låsa knapparna på den så den slog över i växlingsläge. Skit också, där var den datan borta tänkte jag under det att jag fortsatte simma mot Kattrumpan och den äckliga lerbottnen där all upprörd skit gjorde att det var helt svart i vattnet. Till sist var simningen till ända, och jag hade känt att det faktiskt var kul och gått bra! Simning! Tänka sig.
In i tältet och dra på cykeltröjan och hjälm, ut på cykeln. Kände direkt att något var fel, hade fått en sten i ena skon. Försökte fippla den åt sidan men den helt enkelt vägrade hamna på något sätt där den inte störde. Upp över bron och kände att det blåser rätt friskt...och att jag lyckats montera hållaren för flaska och dator för långt fram så det inte gick att gå ett bra grepp om tempopinnarna. Hade loss hållaren när jag tejpade fast reservtubdäcket under pinnarna, och det så klart efter fredagens testrunda. Stenen i skon gjorde sig ständigt påmind och jag fick bilder i huvudet om blodbad inför löpningen efter att ha haft den där i 18 mil. Bara att stanna i första depån och åtgärda problemen, vilket kostade åtminstone 3 minuter.
Ut i lite halvmotvind, benen kändes dessutom inte helt hundraprocentiga. Hade inte det där lilla extra trycket som jag känt tidigare så det gick inte så fort som jag hoppats på. Åt av Vitargobarsen som jag hackat upp och stoppat i ramväskan, det fungerade bra!
Efter Degerhamn blev det medvind och gick att hålla hyfsad fart...till vänstersvängen ut på Alvaret och en mötande vägg av vind. Farten gick ner, 28, 26, 24, 22...i det svaga motlutet och benen kändes allt annat än pigga. Skit också. Till slut var det så dags att svänga upp i medvind igen och ta igen lite förlorad fart, men även Ölandsbron var en blandning av vind snett framifrån med hårda byar som kändes som att de skulle blåsa omkull mig, och då kör jag bara med 60 mm kolfiberhjul och inte disc.
Vände inne vid rondellen och körde ut på fastlandsvarvet med fortfarande soppiga ben. Möjligtvis hade jag med mig för lite. Det gick lite långsammare här och jag försökte hålla uppe kadensen, speciellt på slutet för att spinna ur lite skit ur benen inför löpningen. Rullade så äntligen in i växlingsområdet på lite drygt 6 timmar, inte alls vad jag hoppats på.
Nåväl, ut och springa, kroppen kändes rätt hyfsad ändå och jag höll 5:30-fart. Godkänt med andra ord. Började inta gel och vatten, vilket blev min död. Efter nästan ett varv började magen haverera och farten gå ner. Även benen började protestera, så jag fick tänka att "allt över gångfart är ok". När varv två nästan var avklarat gick det inte att hålla sig längre, jag bara måste få ut vad som nu är problemet. In på bajamajan och förlora dyrbara minuter, efter det gick det möjligen lite bättre att springa. Tyvärr blev det ett besök till en bit in på varv tre. Här slutade jag även med gel och åt lite banan i stället, det kändes bättre. Äntligen tre band på armen och upp för den röda mattan och in i mål med "You are an Ironman! (jag undrar hur många gånger Paul Kaye säger det på en tävling...)". Medalj, T-shirt och dusch. Athlete's Garden med hamburgare, (alkoholfri) öl och godis samt lite snack med klubbkompisar och andra. Just det där är kul, i duschkön snackar man med alla om vad man just upplevt och jämför sina våndor, trots att man aldrig träffats tidigare och sannolikt inte kommer ses igen.
Sedan var det bara att checka ut och köra ut till Lindsdal och sova. Hem till Stockholm dagen efter och (stel) matpaus i Stavsjö. Stelare än busslasten pensionärer som ockuperat stället.
Av de fyra Ironman jag genomfört känns den här mest som en underprestation. Måste ha missat formtoppen med ungefär två veckor. Jag borde vara mycket bättre, och särskilt cyklingen blev en besvikelse. Min förhoppning var att cykla på 5:30-5:45 och inte 6:11. Hade också förväntat mig att springa på neråt 4 timmar och inte 4:33. Behållnignen är trots allt känslan i simningen samt att jag satte PB i det momentet med 17 sekunder. Det är Ironman, allt kan hända, och det gjorde det.
Ska hålla mig borta från gelen som serveras utmed löpbanan i fortsättningen. Får väl leva på bananer eller något i stället. Jag tror det är orsaken till problemen med magen som jag även fått tidigare under just löpningen.
Nu återstår Velothon Stockholm, Lidingöloppet samt ett 30 km tempolopp med jobbet av årets tävlingssäsong. Samt KM i Open Water-simning. Får väl se om jag fortsätter tycka det är kul att simma!
Nästa år blir det ingen fulldistansare, bara halvor, och kanske någon sprint eller olympisk. Det hade jag bestämt mig för redan innan Kalmar, för att få lite omväxling. Just nu ser tävlingsschemat för 2018 ut så här:
Maj: Ironman 70.3 Mallorca (Anmäld)
Juli: Ironman 70.3 Jönköping (Årets A-race)
Augusti: Sala Silverman (eller åka ner till Kalmar som åskådare)
September: Ironman 70.3 Rügen
