Ironman Kalmar 2016
Med spänstiga löpsteg och minuter kvar till jämn heltimme på tävlingsklockan springer jag utmed det smala upploppet mot målportalen. En snabb high-five till speakern och över mållinjen, vänder mig bakåt och tittar på mitt namn på skylten: 11.58.13 står det och jag utbrister i ett glädjetjut!
Den här historien tar sin början betydligt tidigare. Jag visste redan i upptakten till tävlingen att jag högst sannolikt skulle simma bättre, att jag var starkare på cykeln och att jag inte löptränat så mycket som jag borde, vilket är snällt sagt, eftersom jag i stort sett inte löptränat alls. Gjorde upp en raceplan med simning på 1:20, cykel på 6:00 och löpning på strax över 4 timmar för en sluttid på runt 12 timmar.
Väl nere i Kalmar på torsdagen blev det idel kära återseenden med klubbkamrater och andra och pre-racemöte i vanlig ordning. Fredagen ägnades åt pill med cykeln, lite lätt rull på förmiddagen där jag hela tiden fick övertala mig själv att hålla igen eftersom jag verkligen ville stå på. Sedan blev det sedvanlig incheckning av cykel och häng på stan med lunch och glass innan det var dags att ta en tidig kväll inför tävlingen. Under hela dagen kände jag ett slags lugn som jag inte känt inför någon annan tävling, allt kändes helt enkelt bara bra. Om något var jag revanschsugen efter förra årets katastrofala insats där jag bland annat simmade vilse, cyklade katastrofalt dåligt och avslutade med att få saltbrist på löpningen.
Så kom lördagen. Race day. Min enda triathlontävling för året eftersom jag inte kom till start på Mallorca. Jag hade trots allt känt mig lite orolig för simningen, men lite nervös ska man nog ändå vara inför årets A-tävling. Hittade två klubbkamrater att fördriva tiden med när vi stod där i ledet för personer som tänkt simma på 1:20. Så blev det nationalsång, sedan "just idag är jag stark" och startsignal och hela ormen av våtdräktklädda triathleter började röra sig mot starten.
Ner i det blott 16-gradiga vattnet och i början kändes det lite kallt i ansiktet, men man vande sig snabbt. Hittade otroligt nog snabbt fötter och såg till att hålla mig i flödet av simmare. Det var i stort sett kav lugnt och perfekta förhållanden för simning frånsett en dimma som lagt sig över hamnen och som gjorde det svårt att se bojarna, det blev bara att följa alla andra och hoppas att föramförvarande simmare simmade rätt. Simbanan i Kalmar är dragen så att man simmar ut en bit, svänger vänster och simmar tvärs över hamnen för att vända och simma tillbaka nästan till starten innan man simmar höger in innanför vågbrytaren och sedan följer kajen. Ett tips är att sikta på cisternerna i hamnområdet efter att man har vänt. Det hade säkert gått bra en klar morgon med god sikt, men här fanns bara dimma och man såg knappt nästa boj. Bara att fortsätta följa med vilket höll i stort sett hela vägen runt frånsett en liten felvända ut på egen hand som ledde till att jag hamnade bland lite långsammare simmare än jag velat ha. Men runt kom jag och när jag klev ur vattnet såg jag att jag hade simmat på 1.25! Blev sjukt taggad och gasade på i växlingen för att komma ut och cykla.
På med den med nutrition och annat fullastade cykeltröjan och ut mot Ölandsbron, försökte hålla igen lite i början medan kroppen blev varm. Sa hela tiden åt mig själv att jag har en raceplan och att hålla mig till den. En cykeltid på 6 timmar innebär ett snitt på 30 km/h, och jag såg till att ligga strax över men inte låta det hela dra iväg eftersom jag visste hur dålig löpform jag var i och att det alltså gällde att tänka först och köra sedan.
Samma sak gällde i uppförsbackarna - ta det lugnt, inte bomba, spara benen, ta det lugnt och så vidare. Efter tolv härliga mil i det natursköna öländska lanskapet var jag tillbaka i rondellen vid växlingsområdet och körde ut mot den mer tekniska delen av banan som går på fastlandet. Mitt snitt låg på 30.7 km/h vilket jag tyckte var bra eftersom jag visste att det skulle vara svårt att hålla uppe farten lika mycket i de knixiga kurvorna och många små knäpparna. Det hindrade mig naturlgitvis inte från att bomba lite på de fina vägarna ut förbi Lindsdal för att höja snittfarten.
Milen avverkades snabbt och kändes lätta, så jag tryckte även på vägen tillbaka på när jag kommit ut på den breda vägen mot Kalmar allt medan klockan tickade närmare 6 timmar blankt, men klarade till slut att köra in i växlingen med några minuter tillgodo.
Ut på löpningen på någorlunda fräscha ben. Jag skulle enligt plan hålla 6:00-fart med tanke på min obefintliga löpform. Lyckades hålla 5:30 första kilometrarna, men sedan började låren värka och magen tycka att ett besök på bajamajan vore bra. Det tyckte inte hjärnan så jag köttade på trots återkommande försök från tarmsystemet att ta kontrollen. Den här gången var jag fast bestämd att inte få saltbrist så jag såg till att få i mig saltgurka och gel med natrium med jämna mellanrum men höll mig utöver det till vatten för att inte magen skulle protestera mer än den ändå gjorde. Farten sjönk ändå något i takt med att benen kändes allt stummare.
Efter första varvet sprang jag i stan på väg att ge mig ut på varv två när jag plötsligt hörde dånet av två RM12 när en rote Gripen passerade över Kalmar. "Ljudet av frihet" sägs det, och jag skänkte en tanke åt alla de som lägger många timmar med dålig lön och obekväma arbetstider för att vi ska kunna tycka, tänka och skriva vad vi vill. Gripenroten återkom en gång till efter ett par minuter, och jag gav mig ut genom stadsmuren och norrut mot villaområdena i norra delen av stan. Den här gången såg jag till och med till att hälsa på de vänner som jag missade första varvet där jag sprang omkring i min egen lilla värld. Hjärnan jobbar inte så snabbt när man kommit till löpmomentet av en Ironman... "Vilka var det där, och varför försöker de high-fivea mig och skriker mitt namn, det står ju på nummerlappen men jaha just det det var ju de där personerna och där hade jag sprungit förbi dem redan!" Rätt var det var hade man klarat av halvmaran.
Ett varv kvar och fortfarande god support av diverse kända ansikten runt banan (och alla andra förstås). Helt plötsligt var det bara ensiffrigt kvar! Magen sa "Bajamaja!!" men jag tittade på klockan och sa åt den att det kommer inte på fråga, jag har fortfarande chans på att gå in under 12 timmar om jag ökar så det gjorde jag. I med en sista gel och vatten och upp med farten sista fyra kilometrarna. In på stadion, sista bandet runt handleden, två kilometer kvar, upp med farten, kom igen nu benen, smärta är bara en högre form av njutning! In i stan och springa runt gatorna, ut igen, får höra "snyggt löpsteg!" tack för det, igenom muren, sekunderna tickar mot 12:00, två svängar kvar, upp med farten och ta längre steg oftare, in på det smala upploppet där man har publiken så nära att de till och med känner hur man luktar efter en Ironman, och mot mål!
Efter målgång var det så klart sådär skön stämning det bara kan vara efter en Ironman. Med dusch avklarad satt vi ett gäng ur klubben och pratade om våra insatser och allt möjligt annat medan vi åt av vad som bjöds, för att sedan så småningom checka ut cykeln och växlingspåsarna och bege sig mot Lindsdal och sängen.
Min raceplan höll i stort sett perfekt. Gick några minuter över på simningen men höll ihop cyklingen bra utan att låta det dra iväg, och genomförde en förvånansvärt bra löpning efter förutsättningarna. Nutritionen fungerade relativt bra, men jag kommer nog att gå mer och mer mot gel och "chomps" för att inte fylla magen så mycket och minska eventuellt behov av toabesök under löpningen.
Anmälde mig till nästa års tävling så snart den öppnade under måndagen. Målsättningen är 11 timmar. Det ska gå!
Nästa års plan är att simma på 1:10, cykla på så nära 5 timmar som möjligt och springa på under 4 timmar samt skala av lite tid från växlingarna. Genom att ta tag i simningen teknikmässigt, få upp styrkan på cykeln även i motlut och framför allt inte försumma löpningen tror jag att det är fullt genomförbart att återigen skala av en timme från mitt personbästa. Jag har kört ett strukturerat upplägg på cyklingen med mycket trainerintervaller under vinterhalvåret och mestadels långpass under utesäsongen vilket gett goda resultat så genom att tvinga mig själv att köra resten av träningen mer strukturerat hoppas jag på detsamma även i simning och löpning.
Men först väntar lite vila, tänkte plocka fram golfklubborna för första gången på säkert tio år innan det är dags att börja ladda för september månads tävlingar i form av Velothon och Lidingöloppet.
Klicka på bilderna ovan för större version